Page 2

April 21, 2023

Beska droppar

Idag fick jag en påminnelse om hur viktigt det är att se till att personalen får tillräckligt med tid för att lära sig: en kaffe på vägen till jobbet blev en bitter erfarenhet. Jag tog en munfull och kände hur magen reagerade (resultatet av ett överskott av bengalensol och mozambiosid som jag har skrivit om tidigare) och kaffet låg på 3 på min tiogradiga skala, alltså under 5 som är gränsen till drickbart. Jag brukar inte protestera, utan göra mig av med kaffet så diskret som möjligt, men idag valde jag att lämna tillbaka det eftersom jag tänkte att baristan behövde få veta att det gått fel. Hon var väldigt vänlig och förvånad eftersom hon gjort kaffe hela morgonen på samma sätt, sa hon.

Nu såg jag när hon gjorde kaffet att hon inte hade en aning om hur man trycker till en puck, vilket fick mig att förstå att det var utbildningen det var fel på: det är minst sagt grundläggande. På Gateau brukar kaffet vara mellan 6 och 7, men visst har det hänt att det varit på gränsen förut. Kanske dags att ha en lite längre utbildning?

Hur ska man göra en bra puck? Ett par tips: se till att du mal rätt mängd kaffe. Här kan du väga till en början, så att du lär dig hur det ser ut. Använd en tamper med tyngd. Jag köpte en ny tamper i början av året och det hade en mycket positiv effekt på smaken på kaffet jag gör hemma. Tryck en gång, jämnt över, helst utan att vrida. Målet är att få ett jämnt fördelat kaffe utan sprickor. Blir pucken sned eller det uppstår sprickor, kommer kaffet att rinna vid sidan på vissa ställen och resultatet blir blaskigt och beskt.

Här har jag använt 100% arabicabönor, vilket ger lite mindre crema än blandningar med robusta. Creman uppstår när kaffet rinner genom en jämn och rätt packad puck. Är det bubbligt och försvinner när du snurrar kaffet, så har pucken blivit fel.

Jag lovar att vi ska se till att alla som jobbar hos oss kan göra kaffe med låga halter av bitterämnen. Det är inte bara hur man skapar pucken som spelar roll, men det är en viktig del (en annan faktor är malningsgraden som i sin tur beror på temperatur, luftfuktighet och kaffesort).

I övrigt går allt framåt med snigelfart. Just nu försöker vi möta avloppskraven från Eslövs kommun och det har inte varit det lättaste, trots att vi har ett ekologiskt tänk. Vi fick en del positiva signaler idag och nu ska vi testköra infiltrationen i helgen. Infiltrationen gäller – i vårt fall – helt renat vatten, utan fosfor och kväve, men anläggningen gjordes när man hade en sämre typ av rening, så vi behöver testa att den faktiskt fungerar. Annars blir det att lägga till ett ytterligare steg för en 25 000. Och det är inte det första (eller sista) tillägget vi behöver göra i det här projektet för att möta olika krav.

Nästa vecka ska jag träffa byggaren för planering och även om bygget ser ut att ta mycket längre tid än det sades när vi började ta in offerter för en månad sedan, så ska det bli jättekul att få en tidsplan!

April 11, 2023

Arbetslag i vårsolen

Vilken påskhelg det har varit – strålande sol efter idogt arbete med en grupp glada släktingar! Det är fantastiskt hur snabbt det går när det är många engagerade personer på plats!

Vi hade fyra större jobb på gång: att ta bort hela det ruttna trädäcket på norrsidan; riva den förfallna vedboden; ta bort carporten och halva trädäcket på östsidan. De tre senare är i vägen för den blivande parkeringen. Utrustade med lånade och egna maskiner kunde vi jobba allihop, i olika konstellationer på varje ställe.

Strax efter detta foto inser vi att vi ska såga av hela sektioner istället

Carporten demoleras med slag och hävstänger

Full aktivitet och det gamla vedskjulet så gott som borta – det nyare i bakgrunden

Det ruttna trädäcket var i containern innan lunch, medan carporten var en större utmaning. Under takpappen fanns det relativt friskt (inte tryckimpregnerat) trä och efter att ha slängt en del av brädorna insåg vi att vi aldrig skulle få plats med allt i containern. Alla hjälptes då åt för att flytta allt som inte var impregnerat till fruktträdgården där vi sedan eldade upp det, bit för bit. Carporten var delvis uppbyggd av rester från takstolar och andra bjälkar från en tidigare renovering av huset. Det skar i hjärtat att slänga dem – även om de börjat ruttna i nederkanten. Eller rättare sagt, det var kanske inte själva slängandet som kändes sorgligt, utan att de hade tagit bort dessa fantastiska bjälkar och ersatt dem med mindre (se Mer om bjälklag nedan). Vi hann också demolera det mesta av den gamla vedboden. Kvar finns den nyare vedboden (från 80-talet?). Den ligger också mitt på parkeringen, och vi tycker inte det är lönt att försöka flytta den när vi ändå behöver ett betydligt större förråd, så om någon vill ha den är det bara att hoja till!

På påskafton fortsatte arbetet med att göra trädäcket på östsidan mindre. Det var mer komplicerat än man kunde ana. Vi tog en paus för en påsk-lunch – grönt i stället för köttbullar/skinka/korv gör livet lättare även för dem av oss som inte är vegetarianer. Och påskharen hade hittat hit (sa min syster i alla fall, men jag misstänker att hon luras) så vi fick ett tillskott av godis till kaffet – efter att ha letat efter ägg bland nässlor och kirskål. (Hur kan det komma sig att jag missade hur enormt mycket kirskål/nässlor här var, när vi först tittade på huset i höstas? Tala om att kärleken är blind!). När gästerna gav sig av framåt sen eftermiddag var den nya kanten på det förminskade trädäcket på plats, elden så gott som nerbrunnen och containern fylld till bredden.

På det hela taget en mycket lyckad arbetsinsats: det är kul att träffas på det sättet och göra något tillsammans och småprata under tiden. Såklart vill man ha avbrott för promenad i de vackra omgivningarna och mat med jämna mellanrum, men njutningen av att skapa ett resultat tillsammans ger en guldkant till det hela. Ett stort tack till alla som hjälpte till!

Mer om bjälklag

Vid den tidigare renoveringen av stallängan ökades takhöjden, ända upp i nock på en viss del. Men golvet på ovanvåningen svajar lite när man går på det, eftersom bjälklaget inte riktigt bär. Dessutom sågade de av en takstol för att göra det mer öppet, medan de lämnade kvar en annan mitt på golvet framför dörren in till den oinredda delen av vinden. Nu när vi ska bygga för öppningen, har vi ingen glädje av att den avsågade takstolen. Men så är det: varje renovering fyller såklart sina specifika behov och de skiljer sig mellan olika ägare. Att återställa den gamla takstolen är inte riktigt ett alternativ. Vi får ta upp en ny dörr i den murade väggen till vinden och ha kvar takstolen mitt i rummet.

March 24, 2023

Bara lite duggregn i Falkenberg

Vi hade en arbetssemester förra helgen: vi åkte upp till Falkenberg för att besöka Borgmästargråden och Solhaga Stenungsbageri och träffa Sara Wennerström. För att hon skulle kunna ha tid, valde vi att ta det nu, innan säsongen riktigt kommit i gång – och trots att vädret såg ut att bli ett evigt regnande. Falkenberg är ju annars en mysig sommarstad, men vi hade en toppenhelg mitt i mars (och inget regn på promenaden runt Ätran).

En smaskig mandelcroissant och tjusig latte på Borgmästargården

På Borgmästargården fick vi gott kaffe och vi mätte serveringsdisken och fotograferade fiffiga lösningar på brickställ. Bakom oss satt ett par som hörde att vi pratade engelska och snart hade skotten startat ett samtal om framtiden. De hade varit gifta i 47 år – hon var svenska – och var i Sverige för att hälsa på släkten. Han var en aktiv forsrännare och pekade på Ätrans virvlar under broarna, medan hennes hobby hemma i Skottland var att baka svenska kakor med barnbarnen. De var förtjusta över vårt projekt att starta café och avslutade samtalet med att säga att det var roligt med goda nyheter mitt bland alla dåliga nyheter från världen.

Det fick mig att känna att det vi vill göra faktiskt är lite viktigt: vårt mål är att skapa en upplevelse av den sort som gör oss glada och förväntansfulla när vi ska ut på en utflykt. Och även om det bara är en fika, så är det de små sakerna, trots allt, som skapar vardagen. Kan vi bringa glädje på det sättet så gör vi ändå något gott för världen.

Vanligtvis är vi ganska petiga med hotellbokningar och vill att det ska vara speciellt eller mysigt på något sätt. Den här gången hade vi lite bråttom och bokade något som var ledigt. Men vilken tur vi hade: vi fick ett fantastiskt rum på Hotell Hamngatan 27 med vackra fönster åt två håll ut mot Ätran! Ägarna var jättetrevliga och service-minded och vi kan varmt rekommendera detta fint renoverade gamla hamnmagasin. Det var en perfekt plats för vår personliga konferens (är du nyfiken om dessa så läs längst ner) i minivarianten. Vi hade en stor sådan i höstas, innan vi köpte huset i Hjälmaröd. Det var kul att se hur vi faktiskt, utan att riktigt inse det då, hade valt en fastighet som passar jättebra in på det vi hade kommit fram till i höstas.

Vackra kuddar och överkast i det charmerande hotellrummet

Ägarna har, precis som vi börjat göra till fiket, skaffat möbler på aktioner och renoverat dem

Och när till och med badrummet ser ut så här… 🙂

På söndagen åkte vi till Solhaga i Slöinge. Sara var i färd med att avsluta dagens skift tillsammans med sin som Max. Vi fick hänga med dem i bageriet och se hur allt gick till. Vi blev kvar i två timmar och pratade också med Ante (Saras man) och täckte in företagande, chefskap, träning för att orka det fysiska, hur det är att ha familjen bland personalen, balansen mellan arbete och fritid och såklart allt det praktiska. Otroligt lärorikt och vi är så tacksamma för att de gav oss all denna tid!

Sara och Max lägger en briochedeg tillrätta

Vilken variation – hur ska man kunna välja?

Det blev både bröd och kakor och nu är vi på väg in för en fika i restaurangen på Solhaga

Solhaga är ett ganska stort bageri – sett från vår horisont – med sju heltidsanställda. De gör sin vinst under högsäsongen, medan de är glada om de lyckas ta sig igenom lågsäsongen utan att gå alltför mycket back. Sedan elräkningen sköljde över dem har Sara i princip jobbat tio timmar per dag de flesta dagar, men dagen efter vi var där skulle de äntligen iväg på en veckas semester. Hon rådde oss att börja försiktigt och anställa efter hand, när företaget växte. För vår del vill vi inte riktigt bli så stora – målet är att kunna ha heltidsanställda, men snarare två än sju (vet inte om hon inkluderade dem själva: båda Sara och Ante jobbar heltid med Solhaga) – och då, hoppas vi – kanske vi inte heller behöva jobba riktigt så mycket året om. Men vem vet?

Personliga konferenser

Det här är en idé jag fick tips om av min vän Marie och podden Bortom ekorrhjulet. Tillsammans med en vän eller partner går man igenom stora områden i livet. I vårt fall tog vi: jobb, ekonomi, hobbys, relationer, omgivning (hur man vill bo) och personlig utveckling. Man tar god tid på sig inom varje ämne (2-3 timmar) och formulerar vart man vill vara om ett år, en person i taget. Den andra personen lyssnar engagerat och frågar om varför och hur och kanske utmanar en del. Sedan skriver man ner svaret. Vi svarade var och en för sig och sedan ett gemensamt svar. Poängen är att se på hela livet med lite distans, och kolla av att man går åt samma håll (om man är ett par). Det är också att formulera mål, som bara genom att de formuleras och förankras i ens värdegrund och känslor, kommer att ligga i det omedvetna och påverka ens handlingar (detta är även visat i neuropsykologiska studier). Rekommendationen är också att göra konferensen någon annanstans än hemma, så att man inte distraheras eller hamnar i invanda tankemönster. Mini-varianten vi gjorde i Falkenberg är inte nödvändig, det räcker med en gång om året, men vi ville landa i den större bilden efter alla utmaningar som varit den senaste tiden, där problem efter problem dykt upp med anpassningen till reglerna för att kunna ha café. Och det var skönt att både märka att vi går i den riktning vi hade tänkt och att påminna oss om allt som är positivt med det vi vill.

March 13, 2023

Alla svåra frågor

Just nu känns det som om inte så mycket händer ute i Hjälmaröd. Det är väl inte riktigt sant: vi väntar på offerter från olika byggare och ansökan för nytt avlopp har kommit in.

Smälter snön på grund av vårsolen eller för att huset läcker värme som ett såll?

Jag spenderar den mesta tiden på research relaterat till bygget. Vilken sorts isolering är lämplig till ett vasstak? Flera byggare har pratat om polyuretanisolering man sprutar på och som har god isoleringsförmåga per cm. Det känns dock inte så bra att lägga initialt giftig plast och jag läste att det kan ge upphov till mögel av organiskt material om det inte kan luftas. Å andra sidan tar andra material mycket plats och rummen blir mindre – vilket är en utmaning i en vindsvåning. Just nu är jag inne på antingen cellulosa eller hampa-isolering tillsammans med en ångbroms (diffusionsöppen duk). Men experterna har alla olika lösningar och egna favoritmetoder och käpphästar, så det är svårt att veta vad som är bäst.

Vissa dagar undrar jag om det kommer att gå att få en vettig ovanvåning över huvud taget! Vi har kört förbi tvillinghusen på andra sidan sjön flera gånger och de har inredda ovanvåningar, men jag vet inte hur de är att värma upp och ingen av dem har vasstak. Som du ser ger de ett ganska annorlunda intryck än vårt, även om de är byggda samtidigt och med samma planlösning.

Det andra som sker är ett febrilt designande av alla rum till caféet – på datorn, inte i verkligheten. Vi har tagit hundratals (nåja, nästan) mått för att skapa skalenliga ritningar. Och sedan ska man tänka igenom exakt vad som behövs, hur stort det skulle behöva vara och vad som faktiskt får plats. Diskrum, värmesystem, produktionskök och matsalar – alla har sina egna utmaningar. Och huset, som kändes så stort från början, krymper allt mer. Det handlar med andra ord om prioriteringar, försöka känna sig till hur det är att sitta/jobba på olika ytor och att flytta runt saker i de olika rummen.

Bokskogen nära Övedskloster har magnifika träd

Lättare och mer glädjefyllt är utforskandet av omgivningarna. I helgen var jag ute med min kompis Agnes och vi upptäckte att man kunde gå hela vägen längs med sjön bort till Övedskloster. Största delen av vägen går på den gamla banvallen eller fördämningsvallen längs med sjön. Det är en omväxlande promenad med öppna fält, ekhagar och bokskog. Här kommer att vara ännu vackrare framåt våren och det gjorde mig lycklig att det finns så mycket fint alldeles inpå knuten!

Och när vi satt och åt frukost vid fönstret och tittade på när morgonljuset spelade över hagen på andra sidan vägen, så kändes det som om detta var en sagolik plats på jorden.

February 24, 2023

Vita dovhjortar och andra vilda djur

Det är intensiva dagar i Hjälmaröd. Vi träffar folk som kan avlopp, ordna parkeringsplatser och bygga hus. Brand och ventilationskonsulterna har varit på plats och att följa dessa regler är inte så roligt: vi kommer att behöva brandisolera hela innertaket och därför också förstärka bjälklaget. Och så ska vi byta till brandklassade fönster på ett par ställen, byta dörrar och göra nya trappor till den ännu så länge oinredda ovanvåningen. Det börjar kännas som tidsplanen att kunna öppna till hösten är lite naiv. Vi tittar på ett avsnitt “Husdrömmar” varje kväll för att få exempel på katastrofer vi kan relatera till. Och tips på hur man tar sig igenom dem. Mitt favoritcitat är “det är ju bara en renovering” – och det är sant, det är många saker som är viktigare i livet än tidsplaner och ekonomi. Vi får prioritera om, vara flexibla och se vilka fler moment vi kan göra själva.

Vita hjortar fotograferade av Kenneth Olausson

Stuart och jag gav oss ut på en rekognoseringsrunda med bil. När vi körde förbi ett fält såg vi vita djur som gracilt hoppade över en gärdsgård. Stuart undrade om det fanns vilda getter i Sverige, och jag hade ingen aning om vad det kunde vara för djur (inte vilda getter, dock!).

Lite längre fram stötte vi på ett par (människor) som var ute på promenad och de berättade om de vita dovhjortarna som introducerades av Övedskloster på 1700-talet. De är uppenbarligen välkända, men vi hade missat det helt. Som biolog kan jag tycka det är intressant att ett djur som är så dåligt kamouflerat har lyckats överleva, men det kanske har fått hjälp från godset i egenskap av raritet? Vi fick också veta att det finns gott om vildsvin och rådjur i markerna.

Att anlägga en trädgård i ett område med vildsvin, dovhjort och rådjur kan vara en utmaning. Tomten hyser också en välmående population av mullvad.

Efter ett vidsvinsbesök i en trädgård (reportage i GP)

Jag traskade över till våra grannar på andra sidan vägen som odlar snittblommor till försäljning – jag tänkte att de måste ha koll på hur man kan hantera alla vilda djur. Det visade sig att varken vildsvin eller hjortar tar sig över vägen. Grannarna har bott där i 17 år och bara haft besök av hjort någon gång. Däremot brukar de se hjortarna i skogsbrynet och vildsvinen springa rätt över fältet alldeles utanför vårt hus. Vi är helt enkelt på fel sida av vägen!

Vi har ett högt staket kring större delen av tomten som förra ägarna satt upp för hundarnas skull. Jag ville ta bort det för att det inte är så vackert, men nu börjar jag tänka om. Kanske kan man måla stolparna i en lite mer diskret färg? Alternativt såga av stolparna till det lägre el-staket som flera personer har rekommenderat som skydd mot vildsvin. Rådjur och hjort kan väl bara hoppa över ett sådant staket, men jag vet inte om de faktiskt gör det.

Det andra problemet med staketet är att det är i vägen om vi skulle förstora parkeringsplatsen. Parkeringsplatsen är en stor utmaning: vi får inte plats med så många bilar, samtidigt som vi inte vill använda ännu större del av tomten till parkering och förstöra den ursprungliga tomtdragningen med stenmurar. Det finns inte heller så mycket alternativa parkeringsplatser i området. Det är fantastiska omgivningar, men svårt att ta sig en promenad eftersom det inte finns någonstans att ställa bilen.

Vomsänkan ingår i biosfärprojektet Storkriket, som de hoppas få godkänt av UNESCO i år. I förstudien skriver de om tillgänglighet för besökare och det är något som ligger oss varmt om hjärtat, inte bara för det där med parkering. Jag ska träffa personer från projektet om ett par veckor, för att prata om just detta. Om man vill ha en levande landsbygd behöver besökare kunna njuta av omgivningarna – för varför skulle annars folk ta sig dit eller vilja bo här? Nog är det väl så att den nya befolkningen på landsbygden inte i första hand kommer att vara personer som försöker hitta de få jobb som finns där, utan de som vill bo i den vackra miljön och jobba på distans? Ska vi locka ut folk behövs alltså fler parkeringsmöjligheter, fler gång-och cykelvägar, och inte minst, fler fik!

February 11, 2023

Kalldusch

Medan själva flytten gick smidigt så hade vi inte riktigt samma framgång med att få bort hundlukten: den var mindre stark, men fortfarande påträngande. Ozongeneratorn fick i alla fall bort källarlukten från fåtöljerna som vi hade satt bredvid apparaten. Säljarnas städfirma var här en gång till och skurade golven. Det hjälpte en del, det var helt luktfritt precis när de var klara, men ett par dagar senare var lukten tillbaka. Nästa försök blir målartvätt, men jag behöver kolla hur man använder det på kalkfärg.

Erik hjälpte oss att flytta och solen oss att njuta av lunchen

Den största utmaningen var dock kylan! Vi har varit ganska naiva och trodde att man kunde få upp värmen genom att elda. Det finns två kaminer och en murspis och vi hade hoppats på att slippa använda golvvärmen. Dessutom finns det två luft-luft värmepumpar och det kändes som ett bra tillskott. Men som någon bekant påpekade: det är svårt att värma stenhus, och detta har en golvyta på nästan 200 kvadrat och väggar är bortåt 50 cm!

Vi eldade på hela dagen och det blev väl någorlunda varmt i rummet med brasan. I köket, som har högt i tak, blev det knappt någon skillnad trots intensivt eldande i den kaminen. När vi genomfrusna skulle trösta oss med att laga mat och satte på gasspisen så hände ingenting. Stuart gick ut för att se om gastuben var rätt inkopplad – men där var ingen gastub! Någon elak person hade lagt beslag på den. Ny, fin och röd, var den ett lätt byte när ingen var här.

Som tur var kunde vi laga pasta på kaminen så att vi fick kvällsmat ändå.

Men det kändes inte så bra att bli bestulen. Och vara kall. Jag sov dåligt, orolig både för kylan och inbrott, och undrade om vi skulle vara tvungna att ställa in hela projektet på grund av elkostnaderna. Eftertankens kranka blekhet målade sina fingrar på väggarna när bilarnas lyktor körde förbi (hahaha, sorry, kunde inte motstå).

När vi vågade oss ut ur duntäcket på söndagen så mötte oss denna morgonsyn och det kändes genast bättre. Det är vackra omgivningar här i Hjälmaröd och mycket mer himmel än i stan.

Och nu har vi en mer lösningsinriktad inställning: medan vi renoverar nöjer vi oss med att bo i den delen av huset som ligger över vattenrören och ändå måste hållas varm. Vi pratade med säljarna som berättade hur de gjorde för att värma huset, och har använt en del av de tipsen (men inte alla: de hade en elräkning på 17 000 förra månaden!). Och så ska vi ta reda på mer om vad vi kan göra inför nästa vinter för att effektivisera uppvärmningen.

Vi har också skrivit kontrakt med Säkra larm – även om det just nu inte finns något att sno, så känns det bra mycket säkrare att vara uppkopplad till en larmcentral. Och vi har lägre försäkringskostnad tack vare det.

En sak i taget. Och fokusera på det positiva så mycket som vi mäktar.

February 7, 2023February 7, 2023

Nycklar

Så har vi dem äntligen i vår hand – nycklarna! Det var spännande, och lite nervöst, att åka ut: skulle det se ut som vi kom ihåg? Större? Mindre? Mer att renovera? När man blir kär i ett hus kan man ju bygga upp hur mycket fantasier som helst.

Vi hade en del missuppfattningar om trädgården som syns nu när löven fallit av. Tomten är inte symmetrisk i förhållande till den nedfallna stenmuren – på gamla kartor ser muren ut att följa husets kanter, men det gör den inte i verkligheten. I stället är ytan åt öster mycket större än den i väster. Det är bra eftersom det ger lite mer plats till parkeringen, men är det tillräckligt? Vi ska mäta igen. Vi vill helst inte behöva flytta muren och göra trädgården mer skev i förhållande till huset. Eller så spelar det ingen roll? Muren är så förfallen att vi behöver bygga den igen, i vilket fall.

Vidare till förrådet som ska bli produktionskök. Här upptäckter vi en del problem som inte var synliga när rummet var fullt av saker. Bland annat blir Stuart bekymrad över den blivande takhöjden – kommer den att räcka när golvet är färdiggjutet? Måste vi bila upp hela golvet för att få plats med avloppen? Och hur i hela friden blir vi av med betongklumpen i hörnet? Nu inser vi en möjlig orsak till att golvet ligger så högt i motsvarande del i andra änden av huset: de kanske inte tog bort hon?

Under trappan kan man se den gjutna hon till djuren

Vi öppnar dörren till själva huset och slås av en genomträngande hundlukt. De förra ägarna har verkligen varit tillmötesgående och trevliga, men man kommer inte ifrån att åtta hundar lämnar sina spår, både i huset och i trädgården! När vi varit här tidigare har alla fönster varit öppna och lukten lite mer diskret. Jag gillar hundar och brukar inte tänka så mycket på eventuell lukt, men det är klart, antalet gör också skillnad. Vi läste att när det bor flera hundar på ett ställe kommer de att luktmarkera områden och det är inte alltid det syns. Och de svettas om tassarna så där kommer gissningsvis också en del lukt. (Se mer om hundlukt längre ner.)

På plussidan kändes huset fortfarande fint och rummen verkade lite större än vi kom ihåg. Jag älskar de djupa fönsternischerna och att flera av rummen har fönster i två riktningar. Så nu är det bara att kavla upp ärmarna och börja renovera! Eller, inte riktigt, först ska experterna in: avloppsfolk och brandtekniker, byggantikvarie och trädfällare, bara för att nämna några.

Men vi är i alla fall på väg!

Vad gör man åt hundlukt?

Hundlukten blev lite bättre efter ett tag – det lär ta ca 2 minuter tills luktsinnet inhiberas – men vi insåg att vi behövde börja med att göra något drastiskt åt lukten, och helst innan vi tar dit våra möbler. Därför bestämde vi oss för att hyra en ozongenerator via Hygglo. Det är en sajt där man kan hyra maskiner av privatpersoner, med relativt hög säkerhet (dvs både uthyrare och lånare identifieras med bankid, man betalar också med bankid och sakerna är försäkrade). Jag kunde hämta den redan nästa dag och åkte ut i solskenet för att sätta igång den i huset. Ozon är giftigt så man kan inte vistas i rummet när den är igång (växter och djur mår inte heller bra). Nu puttrar den på – det ska bli jättespännande att se hur det luktar när jag kommer dit imorgon!

January 27, 2023

Från miserabel till lycklig på en halvtimme

Ett återkommande tema för den som reser med mig är jakten på god latte. Jag bedömer dem mellan 1 och 10, där 5 är drickbar. Lägre än 5 innehåller så mycket bengalensol och andra bitterämnen att jag får ont i magen. Människor varierar när det gäller känslighet för olika bitterämnen (läs om den vetenskapliga artikeln här) – vissa saknar receptorn TAS2R43, som finns både i smakcellerna och i magen, och är då mindre känsliga. Det förklarar varför kaffe som ligger under 5 på min skala överhuvudtaget finns: personer utan genen (receptorn) mår vare sig dåligt eller känner den bittra smaken på samma sätt.

En latte som hamnar mellan 6 och 10 går från att vara något jag dricker i desperation för att stilla mitt koffeinbehov (6), till ren njutning (8-9) för att, på 10, landa i lycksalighet. Den kemi som ligger bakom siffrorna handlar både om mängden bitterämnen och några av de andra ca 800 smakämnena (dubbelt så många som vin) som kommer till sin rätt med kunnig hantering.

Vi var i Köpenhamn i helgen för att fira Stuarts födelsedag och eftersom vi var i ett nytt område gjorde jag research på möjliga kaffeställen till söndagens morgon. I närheten av hotellet fanns ett ställe som hette Risteriet Coffee Halmtorvet och det såg rätt bra ut. På bilderna av en latte kan man ofta få en känsla för hur bra de är: skummet ska vara jämntjockt och ge ett distinkt mönster och inte ligga som ett separat lock ovanpå en blandning med blaskig färg. Även kakorna ger en indikation – ser de välgjorda ut är ägarna antagligen kvalitetsintresserade. Här är ett par varningsexempel:

Så här ser det ut med mjölk som smakar papper

Bubblorna avslöjar ett överluftat, mindre gott, skum

Tyvärr visade sig bilderna på detta ställe ljuga – i alla fall denna söndagsmorgon då vi möttes av mycket trötta ungdomar, vad som såg ut som bake-off croissanter i ugnen och, visade det sig, fullständigt odrickbar latte. Jag tog en klunk och magen knöt ihop sig som inför ett monsterangrepp. Och det smakade både bittert och bränt.

De som känner mig vet att jag får ett stoiskt uttryck i ansiktet när detta händer även om jag försöker låtsas att allt är okej – vilket de inte låter sig luras av. Som tur var hade vi just missat vårt tåg tillbaks och därför en timma extra att drälla runt i stadsdelen.

Fokuserade baristor på Prolog Coffee Bar

Vi styrde därför stegen mot ett café lite längre bort, Prolog Coffee Bar, med bra recensioner. Det ligger i de gamla kötthanteringshallarna och ser inte så inbjudande ut, men det visade sig att det var en skimär: detta var porten till latteparadiset!

Notera den lena “ytan” och hur mönstret är kvar trots att jag har druckit en del

Baristan såg nöjd ut när jag frågade efter en latte som var 62 grader och inte 65, och sedan fick jag en ljuvlig upplevelse med en latte som var både komplex och len som silke. Från monster till ängel på en halvtimme – inte jag, utan baristorna. Det smittade dock av sig och Stuart uttryckte sin förtjusning över mitt ändrade humör. När jag får dricka en sådan latte blir min värld rosenskimrande lång tid efteråt, alla människor jag möter ser trevliga ut och omgivningarna är intressanta och vackra.

Och det är just den känslan vi hoppas kunna ge våra besökare!

January 20, 2023

Samtal med Idol

Sara Wennerström – läs hennes blogg här – startade ett bageri och café ute på landet i Halland som fick en omedelbar berömmelse. Henne passion och engagemang går rätt genom skärmen och vi lusläser allt hon skrivit om att starta bageri. Det här är uppenbarligen en person som gått igenom det mesta som möter oss nu i vår och vi hade gärna haft en konstant tillgång till hennes expertis. Det är såklart orealistiskt, men det visade sig till vår förtjusning att vi kunde få ett mentorsamtal.

Och här är de punkter som vi fick med oss som kan vara till nytta för alla som vill starta företag – med mina reflektioner i kursiv text efteråt:

Du kommer att lägga ner mycket tid och energi – värdesätt den!

Man får ofta tipset att starta bara något som du har passion för, och det är väl bra – men det kan också för med sig att man lägger ner en stor del av sin fritid också: för när blir passionen jobb och när är den fritid? Om man skriver ner den tid man faktiskt lägger ned kan man sträva mot att få ekonomisk kompensation för den. Det innebär också att man, som ägare, kan bli mer medveten om hur man ska prioritera.

En livsstil, men livet är mer än så

Det här hör ihop med det ovan: visst är projekt som att starta ett café på landet ett val av livsstil, men man behöver hålla att öga på att projektet inte blir hela livet.

Var flexibel – det som skapar ekonomi kan vara något annat än du tror från början

Sara är noga med att ett företag ska gå med vinst (vilket ju är rimligt). Genom att hålla koll på vad som faktiskt genererar pengar och göra mer av det – och mindre av det andra – kan man anpassa sitt företag. Och när man testar något nytt: ge det en rimlig prövotid, men var bered att släppa om det inte ger det du vill ha.

Personal – ha prövotid och se till att ni funkar tillsammans

Som organisationsutvecklare vet jag att chefer ofta blir förvånade över hur stor andel av deras tid går åt till att hantera personal (-problem). Jag har pluggat och jobbat med rekrytering och det är verkligen ett område där det finns enorma brister. Speciellt vanligt är det att organisationen lägger fokus på att försöka få ”den bästa” i stället för att undvika de sämsta. Jag har tagit fram evidensbaserade metoder för att undvika felrekryteringar, men för de allra flesta småföretagare är Saras tips det enklaste: låt personen testa ett par dagar och se hur hen funkar och relaterar till de andra (och dig själv). En varning dock – läs om bias längre ner.

Var inte för framgångsrik – ha lagom mycket kunder

Sara poängterade att det var inte antalet besökare som var flaskhalsen, utan allt det runtomkring. Det är en hel kedja av saker som ska fungera, från serveringstid per person, till disk, till sophantering. Som entusiast är det lätt fokusera på det roliga, som i vårt fall att laga god mat, gott kaffe och träffa kunder. Men det räcker såklart inte. Hennes tips var att växa lagom fort så att man inte offrar kvalitén för kvantiteten.

Pizzakväll hos Sara (Solhaga Stenungsbageri )- och här är det sannerligen inte brist på folk som njuter!

Sara var väldigt uppmuntrande och sa bland annat att det är klart att folk kommer att vilja komma till ett så trevligt hus ute på landet. Även om tipsen kanske gör mer direkt nytta, så är uppmuntran något som lägger sig som en varm hand kring entreprenörshjärtat.

Bias vid rekrytering Glöm inte att vi som människor väldigt lätt skapar en bias. Vi har en omedveten positiv bias framför allt till personer som är lika oss själva eller som verkar ”trevliga”. Eller, som är mycket vanligt vid tillsättning av chefer, att välja en person som är som en typisk ”chef”, med alla förutfattade meningar av vad det innebär – och som väldigt ofta leder till felrekryteringar av närmast psykopatiska personer (har du stött på någon psykopatisk chef?). För att minska din omedvetna bias är det bra om du har bestämt innan vad som är en bra prestation. Hur ser du att personen fungerar bra med kunderna – eller tvärtom? På vilket sätt märks det att hen kan lära sig snabbt – eller tvärtom? Hur märker du att hen tar ansvar – eller tvärtom? Skriv ned exempel innan du träffar någon kandidat. När du sedan försöker identifiera var de passar in på din nedskrivna mall kommer du minska fokus på din omedvetna bias och göra en bättre bedömning.

January 17, 2023

Inspiration i ett namn

Jag beställde hem lindblomste för att testa hur man kan använda det som smaksättning till olika saker, men hade bara diffusa tankar kring detta – det är minst tjugo år sedan jag drack lindblomste. När Agnes (min skypekompis och regelbundna bollplank) glatt började prata om madeleinekakor som en given kombination med lindblomste, missade jag den litterära referensen. Men när jag sökte mer information om lindar insåg jag att det där med madeleinekakor var en grej. Och att det handlade om Marcel Proust’s litterära storverk ”På spaning efter den tid som flytt” (À la recherche du temps perdu). Nästa gång vi pratades vid, visade det sig att Agnes hade plöjt alla de 3000 sidorna! När Marcel Proust’s alter ego doppar sin madeleinekaka i lindblomste och sedan stoppar den i munnen väcks en flod av barndomsminnen till liv – både lätta och svåra.

“På spaning efter den tid som flytt” sammanfattar det som jag försökt göra med alla mina efterforskningar om huset. Och passar fint med vad vi vill med caféets renovering: inte återuppväcka det förflutna, men associera till det! Namnet Café Linden kändes nu ännu mer rätt.

Vi bakade madeleinekakor med mandelmjöl i efter freaky kitchens recept och åt dem tillsammans med lindblomste.

Vi har inte köpt riktiga formar än, men goda blev de

Det väckte inga minnen till liv (såklart – vi har aldrig ätit detta förut: se nedan för en neuropsykologisk förklaring till episoden i Prousts bok), men väl njutning. Jag skulle inte säga att madeleinekakor hänförde mig vid första tuggan, men eftersmaken! Den liksom blommar upp tillsammans med teet och man vill bara ha mer. Det här ska definitivt bli ett koncept på caféet och man får nog ha två (minst) kakor i paketet.

Miniserien “À la recherche du temps perdu” utspelar sig runt sekelskiftet – nära tiden när vårt hus byggdes

Och nu är jag på jakt efter filmatiseringen av ”På spaning av den tid som flytt” från 2011 (Nina Companéez)– lite fusk kanske, men 7 volymer känns övermäktigt just nu. Och jag gillar film!

Om Prousts minne (jag har en kandidat i psykologi med fokus på neuropsykologi): det har visat sig att lukt och smak kan stimulera minnen från lång tid tillbaka, som då kommer fram mer eller mindre intakta. Generellt gäller att minnen förändras varje gång vi tar fram dem, och för att få tag på ett intakt minne behöver det stimuleras utan att gå via associationer. Och det är just det lukten kan göra. Eventuellt kan det ha att göra med att luktsinnet är direkt kopplat till den nyare delen av hjärnan i stället för att, som de andra sinnena, vara tvunget att ta omvägen via de centrala äldre delarna.