Vita dovhjortar och andra vilda djur

Det är intensiva dagar i Hjälmaröd. Vi träffar folk som kan avlopp, ordna parkeringsplatser och bygga hus. Brand och ventilationskonsulterna har varit på plats och att följa dessa regler är inte så roligt: vi kommer att behöva brandisolera hela innertaket och därför också förstärka bjälklaget. Och så ska vi byta till brandklassade fönster på ett par ställen, byta dörrar och göra nya trappor till den ännu så länge oinredda ovanvåningen. Det börjar kännas som tidsplanen att kunna öppna till hösten är lite naiv. Vi tittar på ett avsnitt “Husdrömmar” varje kväll för att få exempel på katastrofer vi kan relatera till. Och tips på hur man tar sig igenom dem. Mitt favoritcitat är “det är ju bara en renovering” – och det är sant, det är många saker som är viktigare i livet än tidsplaner och ekonomi. Vi får prioritera om, vara flexibla och se vilka fler moment vi kan göra själva.

Vita hjortar fotograferade av Kenneth Olausson

Stuart och jag gav oss ut på en rekognoseringsrunda med bil. När vi körde förbi ett fält såg vi vita djur som gracilt hoppade över en gärdsgård. Stuart undrade om det fanns vilda getter i Sverige, och jag hade ingen aning om vad det kunde vara för djur (inte vilda getter, dock!).

Lite längre fram stötte vi på ett par (människor) som var ute på promenad och de berättade om de vita dovhjortarna som introducerades av Övedskloster på 1700-talet. De är uppenbarligen välkända, men vi hade missat det helt. Som biolog kan jag tycka det är intressant att ett djur som är så dåligt kamouflerat har lyckats överleva, men det kanske har fått hjälp från godset i egenskap av raritet? Vi fick också veta att det finns gott om vildsvin och rådjur i markerna.

Att anlägga en trädgård i ett område med vildsvin, dovhjort och rådjur kan vara en utmaning. Tomten hyser också en välmående population av mullvad.

Efter ett vidsvinsbesök i en trädgård (reportage i GP)

Jag traskade över till våra grannar på andra sidan vägen som odlar snittblommor till försäljning – jag tänkte att de måste ha koll på hur man kan hantera alla vilda djur. Det visade sig att varken vildsvin eller hjortar tar sig över vägen. Grannarna har bott där i 17 år och bara haft besök av hjort någon gång. Däremot brukar de se hjortarna i skogsbrynet och vildsvinen springa rätt över fältet alldeles utanför vårt hus. Vi är helt enkelt på fel sida av vägen!

Vi har ett högt staket kring större delen av tomten som förra ägarna satt upp för hundarnas skull. Jag ville ta bort det för att det inte är så vackert, men nu börjar jag tänka om. Kanske kan man måla stolparna i en lite mer diskret färg? Alternativt såga av stolparna till det lägre el-staket som flera personer har rekommenderat som skydd mot vildsvin. Rådjur och hjort kan väl bara hoppa över ett sådant staket, men jag vet inte om de faktiskt gör det.

Det andra problemet med staketet är att det är i vägen om vi skulle förstora parkeringsplatsen. Parkeringsplatsen är en stor utmaning: vi får inte plats med så många bilar, samtidigt som vi inte vill använda ännu större del av tomten till parkering och förstöra den ursprungliga tomtdragningen med stenmurar. Det finns inte heller så mycket alternativa parkeringsplatser i området. Det är fantastiska omgivningar, men svårt att ta sig en promenad eftersom det inte finns någonstans att ställa bilen.

Vomsänkan ingår i biosfärprojektet Storkriket, som de hoppas få godkänt av UNESCO i år. I förstudien skriver de om tillgänglighet för besökare och det är något som ligger oss varmt om hjärtat, inte bara för det där med parkering. Jag ska träffa personer från projektet om ett par veckor, för att prata om just detta. Om man vill ha en levande landsbygd behöver besökare kunna njuta av omgivningarna – för varför skulle annars folk ta sig dit eller vilja bo här? Nog är det väl så att den nya befolkningen på landsbygden inte i första hand kommer att vara personer som försöker hitta de få jobb som finns där, utan de som vill bo i den vackra miljön och jobba på distans? Ska vi locka ut folk behövs alltså fler parkeringsmöjligheter, fler gång-och cykelvägar, och inte minst, fler fik!

Fika att älska

Kalldusch

Medan själva flytten gick smidigt så hade vi inte riktigt samma framgång med att få bort hundlukten: den var mindre stark, men fortfarande påträngande. Ozongeneratorn fick i alla fall bort källarlukten från fåtöljerna som vi hade satt bredvid apparaten. Säljarnas städfirma var här en gång till och skurade golven. Det hjälpte en del, det var helt luktfritt precis när de var klara, men ett par dagar senare var lukten tillbaka. Nästa försök blir målartvätt, men jag behöver kolla hur man använder det på kalkfärg.

Erik hjälpte oss att flytta och solen oss att njuta av lunchen

Den största utmaningen var dock kylan! Vi har varit ganska naiva och trodde att man kunde få upp värmen genom att elda. Det finns två kaminer och en murspis och vi hade hoppats på att slippa använda golvvärmen. Dessutom finns det två luft-luft värmepumpar och det kändes som ett bra tillskott. Men som någon bekant påpekade: det är svårt att värma stenhus, och detta har en golvyta på nästan 200 kvadrat och väggar är bortåt 50 cm!

Vi eldade på hela dagen och det blev väl någorlunda varmt i rummet med brasan. I köket, som har högt i tak, blev det knappt någon skillnad trots intensivt eldande i den kaminen. När vi genomfrusna skulle trösta oss med att laga mat och satte på gasspisen så hände ingenting. Stuart gick ut för att se om gastuben var rätt inkopplad – men där var ingen gastub! Någon elak person hade lagt beslag på den. Ny, fin och röd, var den ett lätt byte när ingen var här.

Som tur var kunde vi laga pasta på kaminen så att vi fick kvällsmat ändå.

Men det kändes inte så bra att bli bestulen. Och vara kall. Jag sov dåligt, orolig både för kylan och inbrott, och undrade om vi skulle vara tvungna att ställa in hela projektet på grund av elkostnaderna. Eftertankens kranka blekhet målade sina fingrar på väggarna när bilarnas lyktor körde förbi (hahaha, sorry, kunde inte motstå).

När vi vågade oss ut ur duntäcket på söndagen så mötte oss denna morgonsyn och det kändes genast bättre. Det är vackra omgivningar här i Hjälmaröd och mycket mer himmel än i stan.

Och nu har vi en mer lösningsinriktad inställning: medan vi renoverar nöjer vi oss med att bo i den delen av huset som ligger över vattenrören och ändå måste hållas varm. Vi pratade med säljarna som berättade hur de gjorde för att värma huset, och har använt en del av de tipsen (men inte alla: de hade en elräkning på 17 000 förra månaden!). Och så ska vi ta reda på mer om vad vi kan göra inför nästa vinter för att effektivisera uppvärmningen.

Vi har också skrivit kontrakt med Säkra larm – även om det just nu inte finns något att sno, så känns det bra mycket säkrare att vara uppkopplad till en larmcentral. Och vi har lägre försäkringskostnad tack vare det.

En sak i taget. Och fokusera på det positiva så mycket som vi mäktar.

Vad finns i ett namn?

Så huset är ett torp och skulle detta då bli caféets namn? Långa diskussioner började. Nya Torpet visade sig vara bättre än bara Torp – det finns många torp som sysslar med café och hotell på nätet. Men gav detta verkligen en känsla för huset? Vore kanske Gula Huset bättre? Vi gjorde en liten survey bland vänner och bekanta och Nya Torpet vann med knapp marginal. Någon tyckte båda var dåliga. Och efter att envist försökt gilla Nya Torpet i ett antal veckor så gav vi henne rätt: inget av namnen kändes riktigt bra.

Julhelgen ägnades därför med brainstorming med – den numera lite uttröttade – familjen. Spiskammaren hamnade på listan, men jag tyckte det lät mer som en restaurang än ett fik. Min yngsta dotter tyckte det lät som namnet på en plats i de djupa skogarna dit en familj åker en regnig och blåsig höstdag i början på en film. En skräckfilm! Hade vi ätit lite mycket av julmaten kanske?

En tanke var att inte fokusera på huset utan på platsen. Fastigheten ligger vid en allé som är ett botaniskt minnesmärke och först anlagd i början av 1800-talet. Tyvärr fanns redan Allé på Österlen och det är alltför nära för en namne! Men om det hette Lindallén istället? En annan av mina döttrar föreslog det vackra franska Tilleul (lind), men varken fiket eller platsen har någon direkt fransk koppling. Och hur många vet vad tilleul är? I den här diskussionen dök Linden upp som alternativ.

Lindallén går mellan de gröna pilarna och är utmärkt på kartan med små cirklar. Skånska rekognosceringskartan från 1820.

Stuart konstaterade förtjust att lind heter Linden inte bara på engelska utan på flera andra europeiska språk. Och jag gillade att namnet skulle associeras med träd och kanske därigenom trädgård, som både är en av mina passioner och vad vi vill erbjuda våra besökare.

Dessutom står en av de allra största lindarna i allén just vid vårt hus (allén är ojämn eftersom den består av fröförökad bohuslind) . Ett annat plus var att det borde gå att göra en stilfull logga med lindfrukter. Fast här stötte jag på patrull eftersom Stuart tyckte att ingen väl vet hur en sådan ser ut. Men visst är de fina?!

Framåt hösten sitter fortfarande de gulnande vingarna kvar – de ska ju funka som paraplyer och sprida fröna med vinden. Bild: Maxmann, pixabay.

Det tog ett par dagar att landa i namnet och det avgörande var när vi började fundera på lindblomste och möjligheten att använda lindblommor som smaksättning – mer om detta nästa gång!

Denna process tog sin lilla tid och det är därför bloggen blev publicerad först nu i januari 2023 – vi ville såklart ha rätt domännamn och du är ju här nu, så varmt välkommen till (bloggen) Café Linden!