iolinden

November 28, 2024

Är mitt liv bara en schablon?

Jag vet inte om jag ångrar mitt beslut att måla taket i hundrummet, inte än, eftersom det inte är klart, tapetserat och möblerat så att man kan se helheten. Men jag vet definitivt att det är mycket svårare än jag trodde att måla efter stora schabloner!

Bara at välja var svårt. På Schablonhuset finns så många olika, så många fina. Samtidigt ska de passa med tapeterna och kännas inspirerade av 1890. En svår stiltid, 1890, har jag insett. Tidigare på 1800-talet var det romantiskt, gustavianskt, blommigt, lätt och luftigt. Efter sekelskiftet 1900 kom jugend och art deco, stilar som jag är väl förtrogen med och har älskat. Men 1890 var en tid med mörka rum, överfyllda av dekor och med pinaler överallt. Så jag dras gärna både framåt och bakåt från 1890, till stilar som jag personligen tycker mer om. Men om vi nu ska inreda med en blinkning bakåt i historien så känns det mer rätt att försöka landa i när huset byggdes: 1892. Och det stannar vid en blinkning – detta är inget museum.

Låt mig försöka sammanfatta mina lärdomar till dig som är nyfiken på att prova

Tips 1: Välj rätt storlek i förhållande till rummet. Först gjorde jag en skalenlig modell i power point för att se vad som skulle kunna funka. Där kunde jag också testa att klippa in olika mönster, tills jag hittade något som balanserade behovet av tids- och tapet-anpassning. Jag valde 75×75 cm, helt utan att inse konsekvenserna av storleken. Som vanligt ögnade jag bara igenom instruktionerna (Tips 2: läs dem ordentligt!) men insåg åtminstone att jag skulle behöva lim för att få dem att fästa i taket (flyttbart spraylim).

Jag hittade bilder på takmålningar från 1890 och de, precis som rummen i övrigt, bestod av olika mönster bredvid varandra och färger av allehanda slag. I mesta laget för oss, men jag ville ändå hitta färger som inte bara stilrent lyfte fram de färger som finns i tapeten. Golvet har en ljust grönblå ton och jag tog den som inspiration, men valde något mörkare. Och så grönt till bladen.

Tips 3: om du ska använda flera färger, blanda dem först så att det räcker till alla platser du ska måla! Jag, i min iver och kanske i brist på burkar, valde istället att blanda färgerna på nytt till varje plats. Vilket betyder ett evigt jämförande med det som redan är målat på taket och sedan att det ändå blir nyans-skillnader. Vilket tar tid (varje schablon har tagit en timme att måla) och färgen jag målade först har hunnit torka när jag ska lyfta av schablonen. Det, i sin tur, innebär att kanterna blir mer hackiga än de hade blivit om jag nöjt mig med att stöppla med färdigblandade färger. Ju färre färger desto lättare!

Här jämför jag färgen med det jag målat tidigare

Schablonen med den gamla färgen och nymålat

Tips 4: Kom ihåg tips 2 – så slipper du inse efter ett misslyckat resultat att schablonen borde ha tvättats direkt efter varje tryck. När du sedan ska tvätta den, så är det trevligt att ha en bra plats att rengöra den. Inte utomhus i minusgrader, det blir mycket kallt om fingrarna. Jag behövde dessutom skrapa bort färgen med en liten kniv. Det tog mer än en timme första gången (men detta gjorde jag inomhus).

Tips 5: Ta hjälp med att sätta upp den, speciellt om den är stor. Att fästa den på rätt ställe på taket är inte helt enkelt, framför allt eftersom man också behöver trycka dit mönstret. Och det är inte så lätt att se markeringarna man har gjort i taket när man har hela schabraket på huvudet.

Tips 6: Spreja rikligt med lim! När man har för lite lim, lossar en del av mönstret när du har börjat måla, och då kan du inte ta loss det och spreja igen. Istället får du försöka hålla fast schablonen med en nagel eller en liten penna, samtidigt som du målar med andra handen.

Tips 7: Liten är lättare! Jag ville ha en variant på mönstret på vissa delar av taket och testade mig fram i min modell på datorn. Eftersom jag skulle använda delar av den stora schablonen, men vända och vrida på den, så insåg jag – efter att ha lagt en rolig timme på att måla fel som sedan fick målas över – att det blir mycket lättare om man klipper ut delarna. Man får en bättre överblick över vad man gör och det är enormt mycket smidigare med mindre storlekar! Sedan kräver de mindre delarna att man målar fler gånger, men det kan det vara värt.

Här har jag skrubbat av kanterna för att kunna måla över det som blev fel

Sammantaget har det varit intressant att måla med schablon, men lika stiligt som när en yrkesperson målat 1890 blir det inte! I alla fall inte när jag håller i penseln. Hela takmålningsprojektet kommer att ha tagit en 18-20 timmar när jag är klar (och då räknas inte förarbetet med grundmålningen in). Det ska bli kul att se hur allt blir när det är klart!

November 16, 2024

En ljuvlig stund i vardagen

Häromdagen körde jag genom det novembergråa landskapet på väg till Hjälmaröd. Vindrutetorkarna gnisslade mot duggregnet och mest av allt kände jag för att krypa upp med en bok på något mysigt ställe. Det var tidigt på morgonen och husen såg sådär hemtrevliga ut med det varma ljuset som kom från fönstren. Men just som jag kände mig lite avundsjuk på folk som inte var på väg genom den kalla morgonen, så slog det mig att det var just den känslan vi vill erbjuda! Ja alltså inte novemberdepp, utan en mysig fristad, en plats där man känner att man kan hämta sig, unna sig och få det man längtar efter den tiden på året.

Det är därför vi har jobbat i mer än ett år med att renovera och försöka skapa något ombonat och välkomnande. I november är det värme, ljus och doften av bullar. I december kommer vi att kunna ta in julens kryddor och dekorera med kransar och glänsande kulor. Framåt våren kommer ljuset in i matsalarna, narcisserna blommar utanför och sittplatserna finns också utomhus för de ivriga och modiga. Och hela sommarhalvåret är trädgården tänkt att blomma och fyllas av liv från sjungande fåglar och surrande bin. Ambitionen är att caféet blir en plats där man kan stanna till och njuta av det som årstiden har att erbjuda i en sorts här-och-nu upplevelse.

Tankarna fick mig på gott humör och det var precis vad jag behövde: en förankring i vad det är vi vill uppnå för både oss själva och våra gäster. Det har annars varit ganska tungt, mest för att det tar tid och att vi ständigt gör nya saker som vi aldrig gjort förut. En del känns roligare än andra, men vi brottas med vår okunskap. Vilka redskap är bäst? När måste man satsa på kvalitet på byggvarorna – och vad är kvalitet? Vi jagar ständigt punkter där vi kan spara in. Köper mycket second hand, vilket alltid är förenat med en viss risk, både för att man inte vet om de fungerar (maskiner) eller går att få till en kund-standard (dörrar t ex). När är det en vinst att göra saker själva och när blir det mycket sämre och dyrare? Och inte minst – när kan vi bli klara nog för att öppna och börja tjäna pengar? Jag har tagit ut min privata pension, men den ger inte så mycket, så det blir att leva på minimum. Och Stuart har gjort slut på sina besparingar och jobbar ett par månader för Malmö skolrestauranger.

Å andra sidan känns det som storköket snart kan bli klart och kanske kan vi börja med catering innan vi får igång caféet. Vi får se vad det nya året för med sig.

Här ska det bli stenläggning till den stora uteserveringen

Just nu jobbar jag med att tapetsera och måla matsalar, och även om allt fortfarande ser ut som en rörig byggarbetsplats, kan man börja ana hur det ska bli. Byggarna håller på med trädgården där det ska bli gångar, upphöjda rabatter och stenläggningar. Där är så mycket sten i marken att allt tar dubbelt så lång tid som planerat. Men trädgården är en viktig del av konceptet och hade jag gjort det själv hade det tagit månader: jag provgrävde och det tog mig en halvtimme att gräva en grop stor som en spann (något som i mina tidigare trädgårdar tog kanske tio minuter). Med grävmaskin går det undan jämfört med mig 🙂

Hur som helst – vi har inte gett upp och steg för steg kommer vi närmare drömmen om en plats där du, eller någon du känner, kan stanna upp och njuta av en fika på en plats hyllar årstidens särdrag.

June 22, 2024

På väg att vända?

Snälla människor

Att handla begagnat innebär både besvikelser och glädje. Besvikelser när man missar ett kap eller när folk backar från en deal, men oftast blir man bra bemött, allra helst ute på landet verkar det som. Det är kul att göra en utflykt till en plats man aldrig varit och köra genom ett vackert Skåne!

Vi skulle köpa en dörr utanför Kristianstad och hade en lång bilkörning i solskenet. Väl på plats, möttes vi av en kvinna och hennes svärson och fick hjälp att lyfta den tunga ytterdörren till vår skåpbil. Sedan bjöds vi på vattenmelon och dryck: ”ni måste ha något, ni som ska köra så långt” sa den vänliga kvinnan. Och så hade vi en trevlig pratstund både om hur det var att bo där de bodde och om familjeföretaget i närheten som har gjort vårt plåttak. Därifrån ledde samtalet till vårt blivande café – som de lovade att besöka. De sa att det var viktigt med samlingsplatser ute på landet.

Förra veckan köpte vi en diskmaskin som stått i en före detta förskola. Familjen som sålde den skulle flytta in samma dag och huset låg vackert bredvid en sjö. När de berättat att de höll på att renovera huset, undrade vi fall de händelsevis hade en blandare kvar från förra verksamheten. Och det hade de: både ett litet handfat med blandare som vi ska ha i storköket och en vask till städskrubben. Och vi fick dem på köpet! Hela familjen följde sedan med och visade oss var kvarnen legat vid sjön – som svar på varför det var lite för strömt att bada där – och sedan berättade de att man sett varg i krokarna de senaste veckorna. Spännande! När de vinkade av oss kommenterade Stuart förtjust att det var sådana här möten som fick honom att känna hopp om mänskligheten. Vänligheten i vardagen betyder mycket.

Varför tar det så lång tid?

Så har det gått mer än ett år sedan vi började renovera på riktigt. Och än känns det långt kvar. Allra mest beror det på att taket behövde bytas, men vi var också naiva när det gällde insidan: framför allt om de konsekvenser det innebar att göra nedervåningen till en egen brandcell. Just nu är det personalrummet som är närmast att bli färdigt, så låt oss titta på det för att ta reda på varför det tar så lång tid:

Innertaket skulle brandsäkras vilket innebär dubbel gips. Det, i sin tur, krävde att vi tog ned det befintliga innertaket, som hade en osäker konstruktion. Vi rev ner panelen, tog ner all isolering och förberedde för snickarna, som sedan förstärkte bjälklaget för att det skulle hålla gipsplattorna. Vi satte dit ny isolering och snickarna kunde därefter sätta upp läkt som gipsen kunde fästas i. Innan gipsningen skulle all rördragning och eldragning göras. Hela huset får ny el och eftersom vi byter till vattenburen värme (från elvärme i golvet) ska det till nya element.

Vi har egen brunn och vattnet visade sig innehålla bakterier. Därför måste allt färskvatten gå genom det nya vattenreningssystemet innan det kommer till kranarna, vilket i sin tur innebar mer rördragning. I personalsektionen ska det också bli diskrum och en städskrubb med eget vatten/avlopp.

Rördragning, både ny och gammal, gjorde flera hål i innerväggen och de murade jag igen. Och på tal om hål så krävde ventilationssystemet flera hål i de 50 cm tjocka ytterväggarna, och vart och ett av dessa har jag sedan murat på utsidan och ibland på insidan, så att de ska passa ventilationsrören.

Byggarna gjorde en vägg till diskrummet och hål för dörrarna till både det och städskrubben. Dörrarna har vi hittat second hand, efter mycket letande både i Sverige och Danmark. Dessa dörrar behöver också tas om hand och få nya handtag.

När gipsen var på plats spacklade Stuart taket. Detta görs i tre omgångar innan det slipas med giraff och för hand. Alla eventuella glipor mellan stenväggen och gipstaket fylls med brandsäkert fogskum. Därefter med brandfog. Väggen gentemot diskrummet spacklades och slipades den också. Och målades med vit färg som skydd under det vidare bygget.

När taket var klart kunde jag måla stenväggarna med kalkfärg, men ännu kan jag inte måla förstersmygarna eftersom det krävs ett nytt brandfönster på ett ställe. Och så ska det in en ny ytterdörr, lister till diskrumsväggen, element, ventilationsrör, foder till dörrarna och golvet har ett hål som ska gjutas.

Som du märker så är listan lång på vad som krävs bara för detta rummet och varje rum har sina egna utmaningar. Vi försöker hålla nere kostnader genom att göra så mycket vi kan själva och genom att hitta begagnat material när det går. Vi har insett att vi inte riktigt orkar lika mycket fysiskt jobb som byggarna och ger oss av en eller två timmar innan dem – och sedan har vi oftast jobb framför datorn att göra också (som administration, tillstånd och leta byggmaterial, både gammalt och nytt). Vi har också insett att projektet måste få ta tid. Man hade kunnat öka hastigheten genom att jobba längre och på helger, men jag tror inte vi hade klarat det psykiskt (eller fysiskt, för den delen). Hela projektet har tillräckligt med psykiska utmaningar som det är, med all ovisshet, överraskningar, pusselbitar och att vi två ständigt är (mer eller mindre) på samma plats.

En stor skillnad är dock att nu skapar vi oftast nytt, istället för river ner. Och det borde väl ändå vara ett tecken på att det håller på att vända? 😊

April 18, 2024

Visst gör det ont när knoppar brister

Varför skulle annars våren tveka?

Jag sitter i Landskrona idag, medan Stuart jobbar vidare med att spackla innertak i Hjälmaröd. Jag vaknade med en envis huvudvärk som är kvar sedan igår och bestämde mig för att sätta hälsan först. Det är svårt för mig i dagsläget att känna mig nöjd med mig själv: även om vi jobbar på, så känns det som inget händer. Det är såklart inte sant, men det är mycket kvar innan vi kan öppna! Jag tror att min dåliga jobb-självkänsla kommer från att det vi har gjort har handlat om att riva eller städa eller förbereda för byggarna. Jag gillar att renovera, men får erkänna att underarbetet alltid känns lite motigt.

Säg att man ska sätta upp en tapet. Första ska man välja tapet, roligt, även om det ibland är lite utmanade att det finns så mycket att välja bland. Sen ska man förbereda väggen, kanske ta ner gammal tapet (varför hamnar jag alltid i hus med så många lager av gammal tapet?) och spackla igen hål eller gipsplattor. Och så slipandet efter det, dammigt och som lämnar vibrationer i händerna och värk i muskler man inte visste fanns. Men sen får man sätta upp tapeten! Jag tycker det är kul både med beräknandet och fokuserandet och framför allt för att det ger resultat. Plötsligt har rummet ett helt nytt utseende!

I vårt projekt har det varit väldigt lite av det sista steget, ännu så länge. Och det är mest byggarna som har gjort den finurliga delen där saker händer. Samtidigt är varje sak vi ska göra ny för oss. Hur gör man när man tar ner tak med spikar in i bärande bjälkar i varje liten bräda? Hur gör man när vasstaket visar sig vara i dåligt skick och man måste ta hand om kubikmeter efter kubikmeter av gammal vass? Eller nocken av halm som inte kan brinna alls? Hur får man en vägg vattensäker som består av kalkbruk och kalkputs – när inget bruk fäster på kalk utom kalkputs? Och kalkputsen bara kan läggas på i 3 mm tjocka lager?

Byggarna har lagt spånskivorna till golvvärmen: äntligen ska vi kunna gå på ovanvåningen istället för att balansera på bjälkar. (Det syns inte att vi har städat alla mellanrum mellan bjälkarna och krupit in i kattvinden för att ta bort bråte. Inte heller att vi rivit allt gammalt tak och isolering.)

Det här hörnet är nymålat för att förbereda för Mickes VVS at sätta dit element. Syns det?

Den administrativa sidan är också full av frågetecken. Nu har vi visserligen byggloven på plats, men det tog lång tid och var en snårig väg. Och exakt hur man ska följa alla regler i bygget är inte heller helt självklart, även om vi har haft konsulter på plats.

Jag har alltid lite dåligt samvete när vi ger oss av hem ett par timmar innan byggarna, men jag orkar inte jobba fysiskt mer än en fem-sex timmar. Sen är jag trött. När vi kommer hem är det dessutom ofta administrativa saker som måste göras. Detta är orsaken till att jag inte bloggat på evigheter: det finns inte riktigt tid och ork.

Sammantaget kan man säga att sedan februari förra året har vi haft kontinuerliga utmaningar där vi samtidigt inte har kunnat känna oss riktigt nöjda med det vi åstadkommit, eftersom det ständigt trillar in nya saker – och för att det inte riktigt syns när vi väl genomfört ett uppdrag.

Den ekonomiska sidan är en ytterligare utmaning, inte minst eftersom nya kostsamma problem dykt upp genom hela renoveringen. Och möjligheten för oss att börja tjänar pengar genom att öppna caféet ligger i en oviss framtid.

Den kontinuerlig stressen tär på förhållandet mellan oss: vi är mer lättirriterade och har svårare att muntra upp varandra. Eftersom båda jobbar med samma sak blir det svårt att inte prata om projektet även på fritiden. När jag vill fokusera på det jag tycker är roligt, som tapeter och färg på väggarna, vill Stuart fokusera på sitt, framför allt på maskinparken till produktionsköket. Båda blir lite trötta när den andra pratar på om sin favoritdel.

Som tur är, är vi båda djupt engagerade i att jobba med vårt förhållande, och vi pratar om situationen så gott som dagligen. Och vi känner båda att när det lättar – och visst måste det lätta så småningom? – så kommer vi vara starkare tillsammans än innan projektets början.

Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Så får Karin Boye både börja och avsluta det här inlägget.

February 9, 2024

Det våras för byggandet!

Vi blev äntligen klara för byggstart häromdagen – vilken oerhörd lättnad! Det var i augusti vi insåg att vi borde ha bygglov för att göra om undervåningen till café. Tidigare hade vi fått veta att vi kunde bygga om som privatbostad och sedan ansöka om ändrad användning, men vi insåg att brandskyddet inte skulle kunna kontrolleras i efterhand och att ansökan därför måste göras först. Dessutom, visade det sig, måste alla nya vattendragningar ha bygglov. Och det var tur att vi sökte bygglovet då, med tanke på hur lång tid det har tagit. Det som framför allt har dragit ut på tiden är alla vändor mellan olika myndigheter; de har inte riktigt varit överens om vem som får bestämma vad. På vägen har vi lärt oss många olika saker: att göra bilder i sketchup (det tog tid!), detaljer om olika naturskydd, handikappanpassning, brandskydd, trafikverkets regler, höjder för staket och gjutning av grundpelare. Arbetsmiljö när man jobbar på hög höjd, ventilationskrav och u-värdesberäkningar vet vi också mer om.

Parallellt med jobbet om bygglovet för caféet har vi dock haft massor att göra med bostadsdelen som inte krävde bygglov. Större delen av ovanvåningen har behövt förstärkas och taket bytas. Vår byggare sa häromveckan att om vi vetat det vi vet nu, hade det varit lättare att bara riva ovanvåningen och börja om från början. Men vi vårdar ömt de bjälkar och tegelmurar som fortfarande är synliga och som visar husets ålder och hoppas han har lite fel.

Här är glada byggare som äntligen fått bort den sista vassen från taket. Vi är lika glada, eftersom vårt jobb har varit att bära bort och elda upp vassen allteftersom den kastades ner. Det finns väldigt mycket vass på ett vasstak: det tog tre veckors heltidsarbete att få bort den.

Det var fantastiskt att få in kuporna på ovanvåningen – plötsligt kändes det som att ovanvåningen kan bli ett hem! Fönstren sattes i häromdagen.

Jag har funderat mycket på hur det kommer att bli med en våning som är så präglad av vinds-strukturen: hur känns det när det plana taket är mindre än två meter och resten är snedtak? Jag har gjort en modell i SketchUp och försökt traska runt i den, men det blir så klart inte riktigt samma sak som se det i verkligheten.

Hela ovanvåningen kommer att ha rum i fil, något som jag har försökt undvika i mina tidigare renoveringar. Så här har vi fått tänka annorlunda och försöka få till en vettig bostad ändå, där ”korridorerna” blir en del av rummen. Vi kommer att ha två ingångar från utsidan av huset. En av dem skulle gå direkt in till sovrummet på ena sidan. Detta kändes inte helt bekvämt, även om vi ska ha en annan ingång till gäster. Men så kom jag på att man kunde ha en sängalkov. På det sättet blir ingången avskild och vi kan ha ett litet kontor där, och sängen hamnar i ett eget krypin.

Den östra sidan med sovalkoven, ingång till vänster

Mittensektionen kommer att ha kök, badrum och ett vardagsrum. Det är här de nya kuporna ger ljus och utsikt. Denna sektion är lite bredare än de på sidorna, men det blir ändå en stor andel snedtak. Vi kommer alltså inte kunna stå på en stor del av ytan och möbler behöver placeras så att vi inte slår i huvudet när vi reser på oss. Men utrymmet under snedtaket skapar luftighet, och med fönster på båda sidor kommer det att bli betydligt ljusare här än i kantsektionerna.

Västra sektionen med gästrummet och ett vardagsrum med en andra ingång

Så här ser det ut i västra sidan just nu. Fotot är lite missvisande – fullt så smalt är det inte. Men vi undrar fortfarande hur mörkt det kommer att kännas, eftersom det blir fönster bara i gavlarna.

Så det är en hel del kvar att bygga däruppe och nu kommer våren snart och med den isolering och värmesystem. Och när vi är säkra från minusgrader blir det äntligen dags att skapa en fin inomhusmiljö för caféet på bottenvåningen!

January 1, 2024

Ett år utan dess like!

Jag hoppas innerligt att 2023 kommer att gå till historien – i min lilla privata bubbla – som ett av de mer utmanande. Medan första halvan av året erbjöd en rad situationer som krävde eftertänksamhet varvat med tålamod och, framför allt, muskler som inte gav upp, så ökade takten betydligt från Augusti och framåt. Varje vecka tycktes leverera nya kostsamma problem allteftersom huset synades i sömmarna. Istället för att huset blev finare och finare såg det alltmer skräpigt ut och funktionerna stängdes av en efter en. När vi efter någon månad insåg att vi behövde bygglov för att kunna fortsätta med bottenvåningen, var huset i det stadium som, enligt byggarna, brukar vara vändpunkten. Tyvärr betydde bygglovsansökan att vi fastnade med renoveringen av cafédelen.

Strax därefter blev taket utdömt. Planen var att jobba med detta när vädret tillät och med insidan när snö och hällregn satte stopp. Att ta ner ett vasstak visade sig vara betydligt mer jobbigt och kostsamt än vi trott. Efter en december med den ena ruskvädersdagen efter den andra står huset fortfarande under presenning och vi kan inte gå vidare med isolering eller någon invändig renovering på grund av kylan. Köket är utplockat, där är ingen el förutom den som behövs till byggarna och varken vatten eller värme.

De murade gavlarna, som vi hoppats kunna behålla, är i så dåligt skick att de hade behövts muras upp igen. Det blir för dyrt och de kommer att ersättas av träpanel.

På plussidan har december gett oss tid till det administrativa. Vi har, till sist, fått dispens från de olika skydden på platsen från länsstyrelsen. Huset ligger mitt i en uppsjö av skydd: utökat strandskydd (300 m) till både Borstbäcken och Vombsjön, naturminne för Lundviva och ett extra skydd för lindallén som löper längs vägen. Huset i sig är inte k-märkt, men området ligger inom ett riksintresse för kulturbygd. Som tur är ansåg länsstyrelsen (när väl alla regler om vem som hade rätt att säga vad hade rätts ut) att de förändringar vi behöver göra inte skadar något av dessa skydd.

Vi har också fått ja när det gäller första steget i bygglovet. Här hade vi en vända regelsnurr med trafikverket: i Augusti frågade vi dem om våra ändringar och de sa att det var kommunen som bestämde. Sedan, när kommunen fattade beslut, hade trafikverket invändningar eftersom vår balkong låg 0,5 m för nära vägen (precis samma ritningar som de inte varit intresserade av att kommentera tidigare). De hänvisade till en regel som bygger på hastighet och storlek på vägen, och som sa att balkongen måste ligga 6 m bort från kanten. Att vägen i det här fallet har en skyddad lindallé som ligger på 4,5 meters avstånd från vägen (i 1,6 km), spelar ingen roll. På vår lilla snutt av vägens sträckning måste sikten (på 2,7 m höjd, dvs uppe i trädens kronor) vara bättre än överallt annars. Vi kommer såklart att anpassa oss, men det är inte utan att man undrar om myndighetspersoner fattar sina beslut baserat på verkligheten.

Tidiga mornar på väg till jobbet har sina kompensationer

Det har också varit bra för oss att få komma ikapp med oss själva lite. Det har varit tungt både mentalt och fysiskt och vi har fått andrum att jobba på vår relation både till varandra och (i viss mån) till nära och kära. Här har vi fortfarande en del att ta igen, känns det som: vi har helt enkelt varit för trötta för att träffa vänner i den utsträckning som vi hoppas kunna göra framöver. Livet går ju vidare för alla, även när vi har kaos i vårt projekt!

Det finns saker att vara tacksam för: Byggarna har varit fantastiska och lösningsinriktade. Vi har tagit oss igenom rivningsuppgifter som kändes oöverstigliga och växt i och med det. Vi har också haft många vackra naturupplevelser, framför allt ute i Hjälmaröd.

Som stadsbo känner jag fortfarande förundran inför morgondimmans ljusspel.

Jag hoppas verkligen att 2024 blir året när vi kan dela med oss av denna fantastiska miljö och med ljuvliga fikastunder! Det är ju därför vi gör detta, för att vi själva tycker så mycket om att komma iväg och njuta en stund i vardagen och vi vill att fler ska kunna göra detta, just här, i det gula huset norr om Vombsjön!

October 13, 2023

Nu ryker vasstaket!

Att renovera ett gammalt hus för att uppnå en standard som krävs för att ha ett café innebär ständigt nya överraskningar – hittills mest av kostsam och oroväckande art!

Det kom en vasstaksexpert som skulle ge råd om hur man kunde sätta in våra plåtkupor i det befintliga vasstaket. Förutom att experten tyckte det var en förfärlig idé att ha plåtkupor på ett vasstak, så upptäckte han också att det nuvarande taket var konstruerat med rostande band. Och de, som vid den här tjockleken på vass borde ligga flera centimeter in, satt nu på ytan, utsatta för väder och vind. Kanske tio år till kunde taket hålla, menade han, om vi hade tur och tog hand om taket hela tiden. Men å andra sidan borde man ändå lägga om mycket av taket för att få in kuporna, så det var bara att köra på och göra hela framsidan, tyckte han. Hade vi tur och kunde få tag på vassläggare redan nästa sommar så skulle det kosta en 400 000 sådär, inklusive kupor och annat arbete. Och det var dessutom hög tid att ordna hela nocken på alla tre sidor, samt byta ek-kryssen ovanpå, vilket väl skulle gå på 80 000 till.

Här ser man de blottlagda, rostande, banden och en av de omgjorda skorstenarna. Hur skorstenen lär ha sett ut från början kan du se på bilden av tvillinghuset längst ner

Man behöver hålla vasstak fria från mossa, så här ser det ut på en östsida och det är ännu värre på norrsidan

Efter långa diskussioner med plåtläggarna som gör kuporna, kommer vi nu istället lägga plåt på hela mittensektionen (bostadsdelen) och halva yttersektionerna (fd stallängorna). Vassen får vara kvar på taksidorna åt öster och väster. En annorlunda lösning, som blir dyrare just nu, men billigare i längden. Dessutom kan det göras innan nästa vår och vi vill ju väldigt gärna kunna öppna caféet innan nästa sommar!

För min del har jag i hemlighet hatat vasstaket eftersom det är svårskött och krångligt när man ska installera fönster. Jag har fåfängt önskat att vi hade haft tegelpannor, som tvillinghusen på andra sidan Vombsjön. Det var så taket såg ut fram till 1990-talet. Nästan. Vi fick nämligen ett oväntat besök en dag där vi satt och beundrade utsikten och pustade ut efter dagens arbete.

En bil kom förbi, väldigt långsamt. Det är visserligen inte så ovanligt att folk stannar upp för att se vad som händer, men den här bilen kom snart tillbaka från andra hållet, parkerade, och ut steg en äldre man. Han berättade att han arrenderat Svansjö av Övedskloster, mellan 1957 och 2003 och följaktligen haft hand om vårt torp också! När hans folk bodde här, var det fortfarande två torp med var sitt kök. Han berättade att ett krav när han tog över, var att han skulle ta hand om den äldre änklingen som bodde i ena delen. När han kom för att hjälpa till med rickepumpen som var i köket (!) gick de ner genom luckan till källaren (!!) och för att se om ledningen var sönder. På hyllorna stod syltburkar med innehållsförteckning som hustrun skrivit tjugo år tidigare. Tyckte änklingen inte om sylt eller kändes det bara för tungt att gå ner i källaren efter hustruns död? Vi har i alla fall försökt ta reda på om dessa källarutrymmen finns kvar under golvet, men utan att lyckas – vi vill inte bryta upp det nyare golvet och försök att komma in utifrån med en liten rörkamera har inte lett till något spännande.

Kan pumpen i köket sett ut såhär? Måste ha varit skönt att slippa hämta vatten på gården en kall morgon 1892.

Mannen pekade också ut var gödselstackarna varit, en till varje del/torp (ytor i trädgården där vi har hittat stenläggningar) och berättade att taket varit betongpannor, gjorda lokalt. De hade varit så illa konstruerade att de mot slutet var som knäckebröd, sa han. Boden vi fick riva i våras hade betongpannor, och jag undrade om han kunde ha blandad ihop huset och boden. Tegelpannorna på tvillinghusen ser gamla nämligen gamla ut och jag trodde man använt samma konstruktion på vårt hus. Men så hittade vi takpannor på vinden och jag fick ge mig: vårt hus har definitivt haft tak av betongpannor. Och detta kan också förklara varför huset var i så dåligt skick 1992, när det såldes av Övedskloster (detta har vi hört från andra håll). Det regnade helt enkelt in.

Nu kommer vi inte välja tegelpannor även om det hade varit mer likt ursprunget. Tidigare renoveringar har flyttat upp hanebanden på takstolarna (haneband är de horisontella bjälkarna i en takstols A) och det är tveksamt om de kan bära ett tegeltak. Dessutom är det dyrt och det börjar skramla tomt i kassan med alla nya utmaningar. Som tur är tycker vi båda att det är fint med valsat plåttak och det känns som det kommer passa bra med husets karaktär.

Här är ett av tvillinghusen med fint dubbelkupigt tegel och vackra nockpannor. Och kanske har våra skorstenar sett ut så här från början.

Här har vi ett hus med ett tak som liknar det vi ska ha – och kolla in skorstenen! Bild fb: Gamla Vellinge
( Bröderna Lundqvist i Gessie 1910).

August 29, 2023December 14, 2023

Allt på en gång!

Vädrets makter har väl påverkat oss alla här i Sverige denna annorlunda julimånad. Vi hade en spännande natt i stormen Hans när det började regna in längs med skorstenen i sovrummet. På vinden fann vi två ställen till där det läckte längs med skorstenarna, men detta visste vi sedan innan. De ska givetvis tätas innan vi isolerar ovanvåningen. Vi kommer att använda cellulosa som sprutas in under högt tryck mellan två lager av gortex-liknande material. Det innebär att taket även fortsättningsvis andas, vilket är mer i stil med hur huset än gång byggdes. Om det kommer in fukt blir inte den inlåst, som i ett modernt hus, utan kan torka ut igen. Men det är klart, läckor vill man inte ha ändå!

Framtida utsikt från vinden ovanför taket vi river

Och det var så långt jag hann för 14 dagar sedan – för nu är omvandlingen i full gång! Vi har fortsatt att riva innertak – förhoppningsvis ska vi bli klara idag med det sista. Jag vet inte vilket som är värst: jobba med moderna isoleringsmaterial som lösull, glasull och träull (alla dessa ovanpå varandra i det sista stora innertaket) eller allt damm av bruk som uppstår när man river gammalt. I vilket fall, så hoppas jag att jag aldrig mer i livet ska behöva riva tak.

Trädgården ser totalt skövlad ut eftersom killarna som gör avloppet kör stora maskiner på en del av den. Och det är ruskigt dyrt. Den här delen håller mig vaken på nätterna, men jag försöker landa i någon sorts acceptans. Efter skyfallet häromdagen skar det dock i hjärtat när jorden kompakterades ännu mer.

Byggarna ska sätta igång på allvar imorgon: det krockade med grävningen av avloppet som gjorde att det inte fanns någon plats att sätta byggarnas grejor. Vi är hemskt nöjda med vårt team av byggare. Elektrikern kom ett par dar förra veckan och det är härligt att se tveksamma lösningar öppnas upp och bytas ut. Och även om det finns dagar när det känns som vi tagit oss vatten över huvudet, så är det betryggade med dessa personer som tar allt med ro och hittar nya lösningar på varje situation.

En positiv sak med röjningen av syrenhäcken är de nya utsikterna vi har fått. Vid frukosten i morgonsolen kan vi se ut över det böljande fältet till skogen kring Borstbäcken. Både häger och glada verkar ha bon i skogen. På fältet mittemot går fyra bruna hästar: två ston och två föl. De är så vackra mot det friska gröna gräset och verkar trivas med sin stora hage. Framåt kvällen lyser skymningssolen över trädgården – jag har aldrig tidigare haft en trädgård med sol på både morgon och kväll, och det ska vi ta vara på vid planeringen av sittplatserna i trädgården.

Från den framtida matsalen ser vi ut mot hästhagen

July 4, 2023December 14, 2023

Riva för att bygga nytt

Det har varit extremt hektiska tider! Det har inte funnits någon tid eller energi för att skriva här. Jag har jobbat 70 procent i biosfärsprojektet och varje helg – och en hel del vardagar – har vi rivit innertak i Hjälmaröd.

Det visade sig att innertaken var välbyggda – och det har känts sorgligt att riva dem. Men det är ett måste för att brandsäkra huset. Vi började i det enda rummet som bara hade ett ursprungligt innertak (från 1892). Stommen bestod av tätt spikade läkt, som var inmurade i bruk både på ovansidan, emellan och under. Under dem satt ett vasslager och på det puts.

*Här är läkten frilagda och kapade på ena sidan*

Här ser man taket nerifrån, med vass och puts

Vet inte om det kan ha funnits någon sorts äldre isolering ovanpå, tveksamt, men numera fanns det råttinfesterad glasull under vindsgolvet.

Det första rummet visade sig vara det enklaste! Det långa rummet hade variationer från 50-talet, med masonit under det gamla taket. Värsta var det stora rummet som renoverades senast. Det rummet hade, under det gamla taket, ett omfattande system av brädor, spikade med 12 cm långa spik, och under detta gipsplattor. Det har varit ett drygt jobb med mycket bruk i luften. Vi har konstant haft ont i halsen och rinnande ögon, trots att vi haft mask och skyddsglasögon. Vi borde nog ha haft mer serösa masker.

Vi blev i alla fall klara med rivandet under midsommarhelgen och nu har byggarna satt in ett nytt bjälklag och dubbelt med gips för att brandsäkra. Nu ska vi putsa och börja göra ordning taken under deras semester.

En del puts trillade från väggen när vi rev – vi gillar den blå färgen under!

Det största rummet är mer eller mindre färdigt för bredspackling och vävning av taket.

Avloppet har också varit en fråga som följt oss under denna tid. Nya krav har kommit på grund av att vi tänkte använda den gamla infiltrationsanläggningen. Först skulle vi testköra den – vilket gick utan problem – och sedan vill de titta på fördelningsbrunnen. Den visade sig vara svårt att hitta (ligger under mark) och det skulle kosta 5-6 tusen att leta reda på den. Vi försökte påpeka att eftersom vi valt en superdyr miljötrevlig anläggning så är vattnet helt rent när det kommer ut. Det är alltså inte som om vi hade haft en vanlig trekammarbrunn. Så småningom, efter att jag kontaktat chefen, lyckades vi få gehör. Eftersom anläggningen har ett funktionssystem (som varnar om något går fel) så var det okej att använda infiltrationen. Tyvärr tog allt detta många veckor, så avloppet kunde inte komma på plats innan semestern. Å andra sidan har vi insett att chansen att vi blir klara med huset innan jul är minimal, så det gör inte så mycket.

När det gäller trädgården så hade jag inte tänkt plantera förrän till hösten i vilket fall. De senaste tio åren eller så, har det varit torrperioder under den traditionellt bästa planteringssäsongen (våren). Samtidigt är vintrarna mildare, så växter hinner rota sig även om man planterar på hösten. Och i den här trädgården kommer jag att undvika känsliga växter (i alla fall till en början) som fortfarande helst ska planteras på våren. Min design kommer att vara inriktad på växter som klarar sig utan för mycket daltande och som fungerar tillsammans. Som tur är har jag länge varit intresserad av trädgårdar som kräver minimalt med skötsel, även om ingen tror mig när de har tittat på resultatet. Mina tidigare trädgårdar har snarare sett prunkande ut än sparsmakade, vilket många tror innebär mycket jobb. Men om det är tätt mellan växterna och planteringsschemat efterliknar mer naturliga artsammansättningar, så kan man minska tiden det tar att sköta om en rabatt. Jag kommer att berätta mer om detta längre fram.

Nu är trädgården mest ogräs och en del träd

Tapeter antagligen från 20-talet – de måste ha gillat blått för det återkommer i flera rum.

Nu ska vi ha semester någon vecka, innan vi börjar med uppbyggnaden av de rum som har fått tak. Skönt när det går åt det hållet!

May 8, 2023December 14, 2023

Visst gör det ont när knoppar brister

Ny kommer utmaningarna slag i slag. Om det var väntan som var svår innan, så är det motsatsen, nu. Det är fullt upp!

Förra veckan avverkades de sjuka askarna på tomten och nu har vi en stor mängd ris, och bränne, att ta hand om. Frågan är hur länge det kan torka innan det ska grävas? Det ska grävas lite överallt: på västra sidan och framför huset ska avloppet gå. I öster ska vi ha parkering och på baksidan gångar till trädgården. Det finns alltså inte så mycket plats att torka ris. Vi behöver spara varenda krona vi kan och vill helst inte behövs forsla bort det. Det dyker upp nya kostnader dagligen, verkar det som.

Jag försökte rädda en del av de gamla växterna innan avverkningen och plockade vår första bukett från tomten. Det är Italiensk blåstjärna (Hyacinthoides italica), aftonstjärna (Ornithogalum nutans) och tidiga blad från kaprifol.

Avloppet har varit en historia med många diskussioner med miljö-förvaltningen. Helst skulle man ha brunn och avlopp långt ifrån varandra samtidigt som reningen av avloppet borde vara 20 m från tomtgränsen. Vår tomt är inte tillräckligt stor för detta. Fettavskiljare hade avloppsfolket sagt att de trodde vi kunde hoppa över, men si, det gick inte, så där rullar det på mer pengar.

Containern vi fyllde med tryckimpregnerat på den lyckosamma arbetshelgen visade sig kosta mycket mer än vi förstått, eftersom man får betala extra för saneringen när det kommer via ett företag. Så det kan definitiv vara lönt att hyra släp och ta det till tippen själv!

Byggaren var här för att påbörja brandisoleringen av innertaket. Vi trodde att det räckte med att fylla på med gipsplattor i vissa rum, men där gick vi bet. Det visade sig att ovanför gipset fanns plast och en tunn träpanel. Dessutom hittade han brandfarligt placerad el, med sockerbitar som höll ihop ledningarna under takisoleringen. Det är ingen lösning som man kan vara riktigt bekväm med var man är, men i ett hus med vasstak! Det andra rummet där vi trodde det skulle räcka med mer gips hade en råttkoloni ovanpå gipset. Det är ytterst tveksamt att den gipsen går att rädda, men vi får ta ut allt uppifrån och se. Det är i alla fall positivt att Länsförsäkringar är bra: de har sina egna skadedjurs-sanerare (utan självrisk) och de kommer ut i veckan för att ta hand om den delen.

Vattenproven kom tillbaks med för höga halter nitrit. Vi hade räknat med att behöva filtrera vattnet: vi ska trots allt göra mat och kaffe och därmed använda känsliga maskiner. Det här med nitriten var lite konstigt. Oftast kommer det från gödsel i jordbruket, men det fanns inga förhöjda värden av andra ämnen som brukar dyka upp när det kommer från gödsel. Efter en diskussion med företaget, så kom vi fram till att det var hundarnas kissande som var den troliga orsaken. De har kissat hela vintersäsongen när växterna inte förbrukar någon näring. Nu hoppas vi att halterna ska gå ner över sommarens växtspurt och sen tar vi ett nytt prov till hösten.

Parallellt med att det dyker upp nya saker vi måste ordna för att förbereda för grävanden och bygganden, så har jag börjat jobba på deltid. Lite taskig tajming, men det handlar om att hjälpa till med ansökan till Biosfärprojektet (Storkriket) och det är ju oemotståndligt. Jag lär mig massor om området och det är kul att träffa personer som bor i trakterna.

På det hela taget är vår tid välfylld, och det gäller att hitta stunder till återhämtning och påminna sig varför vi gör det här – som att ta en promenad runt knutarna.