Jag hoppas innerligt att 2023 kommer att gå till historien – i min lilla privata bubbla – som ett av de mer utmanande. Medan första halvan av året erbjöd en rad situationer som krävde eftertänksamhet varvat med tålamod och, framför allt, muskler som inte gav upp, så ökade takten betydligt från Augusti och framåt. Varje vecka tycktes leverera nya kostsamma problem allteftersom huset synades i sömmarna. Istället för att huset blev finare och finare såg det alltmer skräpigt ut och funktionerna stängdes av en efter en. När vi efter någon månad insåg att vi behövde bygglov för att kunna fortsätta med bottenvåningen, var huset i det stadium som, enligt byggarna, brukar vara vändpunkten. Tyvärr betydde bygglovsansökan att vi fastnade med renoveringen av cafédelen.
Strax därefter blev taket utdömt. Planen var att jobba med detta när vädret tillät och med insidan när snö och hällregn satte stopp. Att ta ner ett vasstak visade sig vara betydligt mer jobbigt och kostsamt än vi trott. Efter en december med den ena ruskvädersdagen efter den andra står huset fortfarande under presenning och vi kan inte gå vidare med isolering eller någon invändig renovering på grund av kylan. Köket är utplockat, där är ingen el förutom den som behövs till byggarna och varken vatten eller värme.
De murade gavlarna, som vi hoppats kunna behålla, är i så dåligt skick att de hade behövts muras upp igen. Det blir för dyrt och de kommer att ersättas av träpanel.
På plussidan har december gett oss tid till det administrativa. Vi har, till sist, fått dispens från de olika skydden på platsen från länsstyrelsen. Huset ligger mitt i en uppsjö av skydd: utökat strandskydd (300 m) till både Borstbäcken och Vombsjön, naturminne för Lundviva och ett extra skydd för lindallén som löper längs vägen. Huset i sig är inte k-märkt, men området ligger inom ett riksintresse för kulturbygd. Som tur är ansåg länsstyrelsen (när väl alla regler om vem som hade rätt att säga vad hade rätts ut) att de förändringar vi behöver göra inte skadar något av dessa skydd.
Vi har också fått ja när det gäller första steget i bygglovet. Här hade vi en vända regelsnurr med trafikverket: i Augusti frågade vi dem om våra ändringar och de sa att det var kommunen som bestämde. Sedan, när kommunen fattade beslut, hade trafikverket invändningar eftersom vår balkong låg 0,5 m för nära vägen (precis samma ritningar som de inte varit intresserade av att kommentera tidigare). De hänvisade till en regel som bygger på hastighet och storlek på vägen, och som sa att balkongen måste ligga 6 m bort från kanten. Att vägen i det här fallet har en skyddad lindallé som ligger på 4,5 meters avstånd från vägen (i 1,6 km), spelar ingen roll. På vår lilla snutt av vägens sträckning måste sikten (på 2,7 m höjd, dvs uppe i trädens kronor) vara bättre än överallt annars. Vi kommer såklart att anpassa oss, men det är inte utan att man undrar om myndighetspersoner fattar sina beslut baserat på verkligheten.
Det har också varit bra för oss att få komma ikapp med oss själva lite. Det har varit tungt både mentalt och fysiskt och vi har fått andrum att jobba på vår relation både till varandra och (i viss mån) till nära och kära. Här har vi fortfarande en del att ta igen, känns det som: vi har helt enkelt varit för trötta för att träffa vänner i den utsträckning som vi hoppas kunna göra framöver. Livet går ju vidare för alla, även när vi har kaos i vårt projekt!
Det finns saker att vara tacksam för: Byggarna har varit fantastiska och lösningsinriktade. Vi har tagit oss igenom rivningsuppgifter som kändes oöverstigliga och växt i och med det. Vi har också haft många vackra naturupplevelser, framför allt ute i Hjälmaröd.
Jag hoppas verkligen att 2024 blir året när vi kan dela med oss av denna fantastiska miljö och med ljuvliga fikastunder! Det är ju därför vi gör detta, för att vi själva tycker så mycket om att komma iväg och njuta en stund i vardagen och vi vill att fler ska kunna göra detta, just här, i det gula huset norr om Vombsjön!