Café

November 16, 2024

En ljuvlig stund i vardagen

Häromdagen körde jag genom det novembergråa landskapet på väg till Hjälmaröd. Vindrutetorkarna gnisslade mot duggregnet och mest av allt kände jag för att krypa upp med en bok på något mysigt ställe. Det var tidigt på morgonen och husen såg sådär hemtrevliga ut med det varma ljuset som kom från fönstren. Men just som jag kände mig lite avundsjuk på folk som inte var på väg genom den kalla morgonen, så slog det mig att det var just den känslan vi vill erbjuda! Ja alltså inte novemberdepp, utan en mysig fristad, en plats där man känner att man kan hämta sig, unna sig och få det man längtar efter den tiden på året.

Det är därför vi har jobbat i mer än ett år med att renovera och försöka skapa något ombonat och välkomnande. I november är det värme, ljus och doften av bullar. I december kommer vi att kunna ta in julens kryddor och dekorera med kransar och glänsande kulor. Framåt våren kommer ljuset in i matsalarna, narcisserna blommar utanför och sittplatserna finns också utomhus för de ivriga och modiga. Och hela sommarhalvåret är trädgården tänkt att blomma och fyllas av liv från sjungande fåglar och surrande bin. Ambitionen är att caféet blir en plats där man kan stanna till och njuta av det som årstiden har att erbjuda i en sorts här-och-nu upplevelse.

Tankarna fick mig på gott humör och det var precis vad jag behövde: en förankring i vad det är vi vill uppnå för både oss själva och våra gäster. Det har annars varit ganska tungt, mest för att det tar tid och att vi ständigt gör nya saker som vi aldrig gjort förut. En del känns roligare än andra, men vi brottas med vår okunskap. Vilka redskap är bäst? När måste man satsa på kvalitet på byggvarorna – och vad är kvalitet? Vi jagar ständigt punkter där vi kan spara in. Köper mycket second hand, vilket alltid är förenat med en viss risk, både för att man inte vet om de fungerar (maskiner) eller går att få till en kund-standard (dörrar t ex). När är det en vinst att göra saker själva och när blir det mycket sämre och dyrare? Och inte minst – när kan vi bli klara nog för att öppna och börja tjäna pengar? Jag har tagit ut min privata pension, men den ger inte så mycket, så det blir att leva på minimum. Och Stuart har gjort slut på sina besparingar och jobbar ett par månader för Malmö skolrestauranger.

Å andra sidan känns det som storköket snart kan bli klart och kanske kan vi börja med catering innan vi får igång caféet. Vi får se vad det nya året för med sig.

Här ska det bli stenläggning till den stora uteserveringen

Just nu jobbar jag med att tapetsera och måla matsalar, och även om allt fortfarande ser ut som en rörig byggarbetsplats, kan man börja ana hur det ska bli. Byggarna håller på med trädgården där det ska bli gångar, upphöjda rabatter och stenläggningar. Där är så mycket sten i marken att allt tar dubbelt så lång tid som planerat. Men trädgården är en viktig del av konceptet och hade jag gjort det själv hade det tagit månader: jag provgrävde och det tog mig en halvtimme att gräva en grop stor som en spann (något som i mina tidigare trädgårdar tog kanske tio minuter). Med grävmaskin går det undan jämfört med mig 🙂

Hur som helst – vi har inte gett upp och steg för steg kommer vi närmare drömmen om en plats där du, eller någon du känner, kan stanna upp och njuta av en fika på en plats hyllar årstidens särdrag.

February 9, 2024

Det våras för byggandet!

Vi blev äntligen klara för byggstart häromdagen – vilken oerhörd lättnad! Det var i augusti vi insåg att vi borde ha bygglov för att göra om undervåningen till café. Tidigare hade vi fått veta att vi kunde bygga om som privatbostad och sedan ansöka om ändrad användning, men vi insåg att brandskyddet inte skulle kunna kontrolleras i efterhand och att ansökan därför måste göras först. Dessutom, visade det sig, måste alla nya vattendragningar ha bygglov. Och det var tur att vi sökte bygglovet då, med tanke på hur lång tid det har tagit. Det som framför allt har dragit ut på tiden är alla vändor mellan olika myndigheter; de har inte riktigt varit överens om vem som får bestämma vad. På vägen har vi lärt oss många olika saker: att göra bilder i sketchup (det tog tid!), detaljer om olika naturskydd, handikappanpassning, brandskydd, trafikverkets regler, höjder för staket och gjutning av grundpelare. Arbetsmiljö när man jobbar på hög höjd, ventilationskrav och u-värdesberäkningar vet vi också mer om.

Parallellt med jobbet om bygglovet för caféet har vi dock haft massor att göra med bostadsdelen som inte krävde bygglov. Större delen av ovanvåningen har behövt förstärkas och taket bytas. Vår byggare sa häromveckan att om vi vetat det vi vet nu, hade det varit lättare att bara riva ovanvåningen och börja om från början. Men vi vårdar ömt de bjälkar och tegelmurar som fortfarande är synliga och som visar husets ålder och hoppas han har lite fel.

Här är glada byggare som äntligen fått bort den sista vassen från taket. Vi är lika glada, eftersom vårt jobb har varit att bära bort och elda upp vassen allteftersom den kastades ner. Det finns väldigt mycket vass på ett vasstak: det tog tre veckors heltidsarbete att få bort den.

Det var fantastiskt att få in kuporna på ovanvåningen – plötsligt kändes det som att ovanvåningen kan bli ett hem! Fönstren sattes i häromdagen.

Jag har funderat mycket på hur det kommer att bli med en våning som är så präglad av vinds-strukturen: hur känns det när det plana taket är mindre än två meter och resten är snedtak? Jag har gjort en modell i SketchUp och försökt traska runt i den, men det blir så klart inte riktigt samma sak som se det i verkligheten.

Hela ovanvåningen kommer att ha rum i fil, något som jag har försökt undvika i mina tidigare renoveringar. Så här har vi fått tänka annorlunda och försöka få till en vettig bostad ändå, där ”korridorerna” blir en del av rummen. Vi kommer att ha två ingångar från utsidan av huset. En av dem skulle gå direkt in till sovrummet på ena sidan. Detta kändes inte helt bekvämt, även om vi ska ha en annan ingång till gäster. Men så kom jag på att man kunde ha en sängalkov. På det sättet blir ingången avskild och vi kan ha ett litet kontor där, och sängen hamnar i ett eget krypin.

Den östra sidan med sovalkoven, ingång till vänster

Mittensektionen kommer att ha kök, badrum och ett vardagsrum. Det är här de nya kuporna ger ljus och utsikt. Denna sektion är lite bredare än de på sidorna, men det blir ändå en stor andel snedtak. Vi kommer alltså inte kunna stå på en stor del av ytan och möbler behöver placeras så att vi inte slår i huvudet när vi reser på oss. Men utrymmet under snedtaket skapar luftighet, och med fönster på båda sidor kommer det att bli betydligt ljusare här än i kantsektionerna.

Västra sektionen med gästrummet och ett vardagsrum med en andra ingång

Så här ser det ut i västra sidan just nu. Fotot är lite missvisande – fullt så smalt är det inte. Men vi undrar fortfarande hur mörkt det kommer att kännas, eftersom det blir fönster bara i gavlarna.

Så det är en hel del kvar att bygga däruppe och nu kommer våren snart och med den isolering och värmesystem. Och när vi är säkra från minusgrader blir det äntligen dags att skapa en fin inomhusmiljö för caféet på bottenvåningen!

January 1, 2024

Ett år utan dess like!

Jag hoppas innerligt att 2023 kommer att gå till historien – i min lilla privata bubbla – som ett av de mer utmanande. Medan första halvan av året erbjöd en rad situationer som krävde eftertänksamhet varvat med tålamod och, framför allt, muskler som inte gav upp, så ökade takten betydligt från Augusti och framåt. Varje vecka tycktes leverera nya kostsamma problem allteftersom huset synades i sömmarna. Istället för att huset blev finare och finare såg det alltmer skräpigt ut och funktionerna stängdes av en efter en. När vi efter någon månad insåg att vi behövde bygglov för att kunna fortsätta med bottenvåningen, var huset i det stadium som, enligt byggarna, brukar vara vändpunkten. Tyvärr betydde bygglovsansökan att vi fastnade med renoveringen av cafédelen.

Strax därefter blev taket utdömt. Planen var att jobba med detta när vädret tillät och med insidan när snö och hällregn satte stopp. Att ta ner ett vasstak visade sig vara betydligt mer jobbigt och kostsamt än vi trott. Efter en december med den ena ruskvädersdagen efter den andra står huset fortfarande under presenning och vi kan inte gå vidare med isolering eller någon invändig renovering på grund av kylan. Köket är utplockat, där är ingen el förutom den som behövs till byggarna och varken vatten eller värme.

De murade gavlarna, som vi hoppats kunna behålla, är i så dåligt skick att de hade behövts muras upp igen. Det blir för dyrt och de kommer att ersättas av träpanel.

På plussidan har december gett oss tid till det administrativa. Vi har, till sist, fått dispens från de olika skydden på platsen från länsstyrelsen. Huset ligger mitt i en uppsjö av skydd: utökat strandskydd (300 m) till både Borstbäcken och Vombsjön, naturminne för Lundviva och ett extra skydd för lindallén som löper längs vägen. Huset i sig är inte k-märkt, men området ligger inom ett riksintresse för kulturbygd. Som tur är ansåg länsstyrelsen (när väl alla regler om vem som hade rätt att säga vad hade rätts ut) att de förändringar vi behöver göra inte skadar något av dessa skydd.

Vi har också fått ja när det gäller första steget i bygglovet. Här hade vi en vända regelsnurr med trafikverket: i Augusti frågade vi dem om våra ändringar och de sa att det var kommunen som bestämde. Sedan, när kommunen fattade beslut, hade trafikverket invändningar eftersom vår balkong låg 0,5 m för nära vägen (precis samma ritningar som de inte varit intresserade av att kommentera tidigare). De hänvisade till en regel som bygger på hastighet och storlek på vägen, och som sa att balkongen måste ligga 6 m bort från kanten. Att vägen i det här fallet har en skyddad lindallé som ligger på 4,5 meters avstånd från vägen (i 1,6 km), spelar ingen roll. På vår lilla snutt av vägens sträckning måste sikten (på 2,7 m höjd, dvs uppe i trädens kronor) vara bättre än överallt annars. Vi kommer såklart att anpassa oss, men det är inte utan att man undrar om myndighetspersoner fattar sina beslut baserat på verkligheten.

Tidiga mornar på väg till jobbet har sina kompensationer

Det har också varit bra för oss att få komma ikapp med oss själva lite. Det har varit tungt både mentalt och fysiskt och vi har fått andrum att jobba på vår relation både till varandra och (i viss mån) till nära och kära. Här har vi fortfarande en del att ta igen, känns det som: vi har helt enkelt varit för trötta för att träffa vänner i den utsträckning som vi hoppas kunna göra framöver. Livet går ju vidare för alla, även när vi har kaos i vårt projekt!

Det finns saker att vara tacksam för: Byggarna har varit fantastiska och lösningsinriktade. Vi har tagit oss igenom rivningsuppgifter som kändes oöverstigliga och växt i och med det. Vi har också haft många vackra naturupplevelser, framför allt ute i Hjälmaröd.

Som stadsbo känner jag fortfarande förundran inför morgondimmans ljusspel.

Jag hoppas verkligen att 2024 blir året när vi kan dela med oss av denna fantastiska miljö och med ljuvliga fikastunder! Det är ju därför vi gör detta, för att vi själva tycker så mycket om att komma iväg och njuta en stund i vardagen och vi vill att fler ska kunna göra detta, just här, i det gula huset norr om Vombsjön!

April 21, 2023

Beska droppar

Idag fick jag en påminnelse om hur viktigt det är att se till att personalen får tillräckligt med tid för att lära sig: en kaffe på vägen till jobbet blev en bitter erfarenhet. Jag tog en munfull och kände hur magen reagerade (resultatet av ett överskott av bengalensol och mozambiosid som jag har skrivit om tidigare) och kaffet låg på 3 på min tiogradiga skala, alltså under 5 som är gränsen till drickbart. Jag brukar inte protestera, utan göra mig av med kaffet så diskret som möjligt, men idag valde jag att lämna tillbaka det eftersom jag tänkte att baristan behövde få veta att det gått fel. Hon var väldigt vänlig och förvånad eftersom hon gjort kaffe hela morgonen på samma sätt, sa hon.

Nu såg jag när hon gjorde kaffet att hon inte hade en aning om hur man trycker till en puck, vilket fick mig att förstå att det var utbildningen det var fel på: det är minst sagt grundläggande. På Gateau brukar kaffet vara mellan 6 och 7, men visst har det hänt att det varit på gränsen förut. Kanske dags att ha en lite längre utbildning?

Hur ska man göra en bra puck? Ett par tips: se till att du mal rätt mängd kaffe. Här kan du väga till en början, så att du lär dig hur det ser ut. Använd en tamper med tyngd. Jag köpte en ny tamper i början av året och det hade en mycket positiv effekt på smaken på kaffet jag gör hemma. Tryck en gång, jämnt över, helst utan att vrida. Målet är att få ett jämnt fördelat kaffe utan sprickor. Blir pucken sned eller det uppstår sprickor, kommer kaffet att rinna vid sidan på vissa ställen och resultatet blir blaskigt och beskt.

Här har jag använt 100% arabicabönor, vilket ger lite mindre crema än blandningar med robusta. Creman uppstår när kaffet rinner genom en jämn och rätt packad puck. Är det bubbligt och försvinner när du snurrar kaffet, så har pucken blivit fel.

Jag lovar att vi ska se till att alla som jobbar hos oss kan göra kaffe med låga halter av bitterämnen. Det är inte bara hur man skapar pucken som spelar roll, men det är en viktig del (en annan faktor är malningsgraden som i sin tur beror på temperatur, luftfuktighet och kaffesort).

I övrigt går allt framåt med snigelfart. Just nu försöker vi möta avloppskraven från Eslövs kommun och det har inte varit det lättaste, trots att vi har ett ekologiskt tänk. Vi fick en del positiva signaler idag och nu ska vi testköra infiltrationen i helgen. Infiltrationen gäller – i vårt fall – helt renat vatten, utan fosfor och kväve, men anläggningen gjordes när man hade en sämre typ av rening, så vi behöver testa att den faktiskt fungerar. Annars blir det att lägga till ett ytterligare steg för en 25 000. Och det är inte det första (eller sista) tillägget vi behöver göra i det här projektet för att möta olika krav.

Nästa vecka ska jag träffa byggaren för planering och även om bygget ser ut att ta mycket längre tid än det sades när vi började ta in offerter för en månad sedan, så ska det bli jättekul att få en tidsplan!

March 24, 2023

Bara lite duggregn i Falkenberg

Vi hade en arbetssemester förra helgen: vi åkte upp till Falkenberg för att besöka Borgmästargråden och Solhaga Stenungsbageri och träffa Sara Wennerström. För att hon skulle kunna ha tid, valde vi att ta det nu, innan säsongen riktigt kommit i gång – och trots att vädret såg ut att bli ett evigt regnande. Falkenberg är ju annars en mysig sommarstad, men vi hade en toppenhelg mitt i mars (och inget regn på promenaden runt Ätran).

En smaskig mandelcroissant och tjusig latte på Borgmästargården

På Borgmästargården fick vi gott kaffe och vi mätte serveringsdisken och fotograferade fiffiga lösningar på brickställ. Bakom oss satt ett par som hörde att vi pratade engelska och snart hade skotten startat ett samtal om framtiden. De hade varit gifta i 47 år – hon var svenska – och var i Sverige för att hälsa på släkten. Han var en aktiv forsrännare och pekade på Ätrans virvlar under broarna, medan hennes hobby hemma i Skottland var att baka svenska kakor med barnbarnen. De var förtjusta över vårt projekt att starta café och avslutade samtalet med att säga att det var roligt med goda nyheter mitt bland alla dåliga nyheter från världen.

Det fick mig att känna att det vi vill göra faktiskt är lite viktigt: vårt mål är att skapa en upplevelse av den sort som gör oss glada och förväntansfulla när vi ska ut på en utflykt. Och även om det bara är en fika, så är det de små sakerna, trots allt, som skapar vardagen. Kan vi bringa glädje på det sättet så gör vi ändå något gott för världen.

Vanligtvis är vi ganska petiga med hotellbokningar och vill att det ska vara speciellt eller mysigt på något sätt. Den här gången hade vi lite bråttom och bokade något som var ledigt. Men vilken tur vi hade: vi fick ett fantastiskt rum på Hotell Hamngatan 27 med vackra fönster åt två håll ut mot Ätran! Ägarna var jättetrevliga och service-minded och vi kan varmt rekommendera detta fint renoverade gamla hamnmagasin. Det var en perfekt plats för vår personliga konferens (är du nyfiken om dessa så läs längst ner) i minivarianten. Vi hade en stor sådan i höstas, innan vi köpte huset i Hjälmaröd. Det var kul att se hur vi faktiskt, utan att riktigt inse det då, hade valt en fastighet som passar jättebra in på det vi hade kommit fram till i höstas.

Vackra kuddar och överkast i det charmerande hotellrummet

Ägarna har, precis som vi börjat göra till fiket, skaffat möbler på aktioner och renoverat dem

Och när till och med badrummet ser ut så här… 🙂

På söndagen åkte vi till Solhaga i Slöinge. Sara var i färd med att avsluta dagens skift tillsammans med sin som Max. Vi fick hänga med dem i bageriet och se hur allt gick till. Vi blev kvar i två timmar och pratade också med Ante (Saras man) och täckte in företagande, chefskap, träning för att orka det fysiska, hur det är att ha familjen bland personalen, balansen mellan arbete och fritid och såklart allt det praktiska. Otroligt lärorikt och vi är så tacksamma för att de gav oss all denna tid!

Sara och Max lägger en briochedeg tillrätta

Vilken variation – hur ska man kunna välja?

Det blev både bröd och kakor och nu är vi på väg in för en fika i restaurangen på Solhaga

Solhaga är ett ganska stort bageri – sett från vår horisont – med sju heltidsanställda. De gör sin vinst under högsäsongen, medan de är glada om de lyckas ta sig igenom lågsäsongen utan att gå alltför mycket back. Sedan elräkningen sköljde över dem har Sara i princip jobbat tio timmar per dag de flesta dagar, men dagen efter vi var där skulle de äntligen iväg på en veckas semester. Hon rådde oss att börja försiktigt och anställa efter hand, när företaget växte. För vår del vill vi inte riktigt bli så stora – målet är att kunna ha heltidsanställda, men snarare två än sju (vet inte om hon inkluderade dem själva: båda Sara och Ante jobbar heltid med Solhaga) – och då, hoppas vi – kanske vi inte heller behöva jobba riktigt så mycket året om. Men vem vet?

Personliga konferenser

Det här är en idé jag fick tips om av min vän Marie och podden Bortom ekorrhjulet. Tillsammans med en vän eller partner går man igenom stora områden i livet. I vårt fall tog vi: jobb, ekonomi, hobbys, relationer, omgivning (hur man vill bo) och personlig utveckling. Man tar god tid på sig inom varje ämne (2-3 timmar) och formulerar vart man vill vara om ett år, en person i taget. Den andra personen lyssnar engagerat och frågar om varför och hur och kanske utmanar en del. Sedan skriver man ner svaret. Vi svarade var och en för sig och sedan ett gemensamt svar. Poängen är att se på hela livet med lite distans, och kolla av att man går åt samma håll (om man är ett par). Det är också att formulera mål, som bara genom att de formuleras och förankras i ens värdegrund och känslor, kommer att ligga i det omedvetna och påverka ens handlingar (detta är även visat i neuropsykologiska studier). Rekommendationen är också att göra konferensen någon annanstans än hemma, så att man inte distraheras eller hamnar i invanda tankemönster. Mini-varianten vi gjorde i Falkenberg är inte nödvändig, det räcker med en gång om året, men vi ville landa i den större bilden efter alla utmaningar som varit den senaste tiden, där problem efter problem dykt upp med anpassningen till reglerna för att kunna ha café. Och det var skönt att både märka att vi går i den riktning vi hade tänkt och att påminna oss om allt som är positivt med det vi vill.

January 27, 2023

Från miserabel till lycklig på en halvtimme

Ett återkommande tema för den som reser med mig är jakten på god latte. Jag bedömer dem mellan 1 och 10, där 5 är drickbar. Lägre än 5 innehåller så mycket bengalensol och andra bitterämnen att jag får ont i magen. Människor varierar när det gäller känslighet för olika bitterämnen (läs om den vetenskapliga artikeln här) – vissa saknar receptorn TAS2R43, som finns både i smakcellerna och i magen, och är då mindre känsliga. Det förklarar varför kaffe som ligger under 5 på min skala överhuvudtaget finns: personer utan genen (receptorn) mår vare sig dåligt eller känner den bittra smaken på samma sätt.

En latte som hamnar mellan 6 och 10 går från att vara något jag dricker i desperation för att stilla mitt koffeinbehov (6), till ren njutning (8-9) för att, på 10, landa i lycksalighet. Den kemi som ligger bakom siffrorna handlar både om mängden bitterämnen och några av de andra ca 800 smakämnena (dubbelt så många som vin) som kommer till sin rätt med kunnig hantering.

Vi var i Köpenhamn i helgen för att fira Stuarts födelsedag och eftersom vi var i ett nytt område gjorde jag research på möjliga kaffeställen till söndagens morgon. I närheten av hotellet fanns ett ställe som hette Risteriet Coffee Halmtorvet och det såg rätt bra ut. På bilderna av en latte kan man ofta få en känsla för hur bra de är: skummet ska vara jämntjockt och ge ett distinkt mönster och inte ligga som ett separat lock ovanpå en blandning med blaskig färg. Även kakorna ger en indikation – ser de välgjorda ut är ägarna antagligen kvalitetsintresserade. Här är ett par varningsexempel:

Så här ser det ut med mjölk som smakar papper

Bubblorna avslöjar ett överluftat, mindre gott, skum

Tyvärr visade sig bilderna på detta ställe ljuga – i alla fall denna söndagsmorgon då vi möttes av mycket trötta ungdomar, vad som såg ut som bake-off croissanter i ugnen och, visade det sig, fullständigt odrickbar latte. Jag tog en klunk och magen knöt ihop sig som inför ett monsterangrepp. Och det smakade både bittert och bränt.

De som känner mig vet att jag får ett stoiskt uttryck i ansiktet när detta händer även om jag försöker låtsas att allt är okej – vilket de inte låter sig luras av. Som tur var hade vi just missat vårt tåg tillbaks och därför en timma extra att drälla runt i stadsdelen.

Fokuserade baristor på Prolog Coffee Bar

Vi styrde därför stegen mot ett café lite längre bort, Prolog Coffee Bar, med bra recensioner. Det ligger i de gamla kötthanteringshallarna och ser inte så inbjudande ut, men det visade sig att det var en skimär: detta var porten till latteparadiset!

Notera den lena “ytan” och hur mönstret är kvar trots att jag har druckit en del

Baristan såg nöjd ut när jag frågade efter en latte som var 62 grader och inte 65, och sedan fick jag en ljuvlig upplevelse med en latte som var både komplex och len som silke. Från monster till ängel på en halvtimme – inte jag, utan baristorna. Det smittade dock av sig och Stuart uttryckte sin förtjusning över mitt ändrade humör. När jag får dricka en sådan latte blir min värld rosenskimrande lång tid efteråt, alla människor jag möter ser trevliga ut och omgivningarna är intressanta och vackra.

Och det är just den känslan vi hoppas kunna ge våra besökare!

January 20, 2023

Samtal med Idol

Sara Wennerström – läs hennes blogg här – startade ett bageri och café ute på landet i Halland som fick en omedelbar berömmelse. Henne passion och engagemang går rätt genom skärmen och vi lusläser allt hon skrivit om att starta bageri. Det här är uppenbarligen en person som gått igenom det mesta som möter oss nu i vår och vi hade gärna haft en konstant tillgång till hennes expertis. Det är såklart orealistiskt, men det visade sig till vår förtjusning att vi kunde få ett mentorsamtal.

Och här är de punkter som vi fick med oss som kan vara till nytta för alla som vill starta företag – med mina reflektioner i kursiv text efteråt:

Du kommer att lägga ner mycket tid och energi – värdesätt den!

Man får ofta tipset att starta bara något som du har passion för, och det är väl bra – men det kan också för med sig att man lägger ner en stor del av sin fritid också: för när blir passionen jobb och när är den fritid? Om man skriver ner den tid man faktiskt lägger ned kan man sträva mot att få ekonomisk kompensation för den. Det innebär också att man, som ägare, kan bli mer medveten om hur man ska prioritera.

En livsstil, men livet är mer än så

Det här hör ihop med det ovan: visst är projekt som att starta ett café på landet ett val av livsstil, men man behöver hålla att öga på att projektet inte blir hela livet.

Var flexibel – det som skapar ekonomi kan vara något annat än du tror från början

Sara är noga med att ett företag ska gå med vinst (vilket ju är rimligt). Genom att hålla koll på vad som faktiskt genererar pengar och göra mer av det – och mindre av det andra – kan man anpassa sitt företag. Och när man testar något nytt: ge det en rimlig prövotid, men var bered att släppa om det inte ger det du vill ha.

Personal – ha prövotid och se till att ni funkar tillsammans

Som organisationsutvecklare vet jag att chefer ofta blir förvånade över hur stor andel av deras tid går åt till att hantera personal (-problem). Jag har pluggat och jobbat med rekrytering och det är verkligen ett område där det finns enorma brister. Speciellt vanligt är det att organisationen lägger fokus på att försöka få ”den bästa” i stället för att undvika de sämsta. Jag har tagit fram evidensbaserade metoder för att undvika felrekryteringar, men för de allra flesta småföretagare är Saras tips det enklaste: låt personen testa ett par dagar och se hur hen funkar och relaterar till de andra (och dig själv). En varning dock – läs om bias längre ner.

Var inte för framgångsrik – ha lagom mycket kunder

Sara poängterade att det var inte antalet besökare som var flaskhalsen, utan allt det runtomkring. Det är en hel kedja av saker som ska fungera, från serveringstid per person, till disk, till sophantering. Som entusiast är det lätt fokusera på det roliga, som i vårt fall att laga god mat, gott kaffe och träffa kunder. Men det räcker såklart inte. Hennes tips var att växa lagom fort så att man inte offrar kvalitén för kvantiteten.

Pizzakväll hos Sara (Solhaga Stenungsbageri )- och här är det sannerligen inte brist på folk som njuter!

Sara var väldigt uppmuntrande och sa bland annat att det är klart att folk kommer att vilja komma till ett så trevligt hus ute på landet. Även om tipsen kanske gör mer direkt nytta, så är uppmuntran något som lägger sig som en varm hand kring entreprenörshjärtat.

Bias vid rekrytering Glöm inte att vi som människor väldigt lätt skapar en bias. Vi har en omedveten positiv bias framför allt till personer som är lika oss själva eller som verkar ”trevliga”. Eller, som är mycket vanligt vid tillsättning av chefer, att välja en person som är som en typisk ”chef”, med alla förutfattade meningar av vad det innebär – och som väldigt ofta leder till felrekryteringar av närmast psykopatiska personer (har du stött på någon psykopatisk chef?). För att minska din omedvetna bias är det bra om du har bestämt innan vad som är en bra prestation. Hur ser du att personen fungerar bra med kunderna – eller tvärtom? På vilket sätt märks det att hen kan lära sig snabbt – eller tvärtom? Hur märker du att hen tar ansvar – eller tvärtom? Skriv ned exempel innan du träffar någon kandidat. När du sedan försöker identifiera var de passar in på din nedskrivna mall kommer du minska fokus på din omedvetna bias och göra en bättre bedömning.

January 17, 2023

Inspiration i ett namn

Jag beställde hem lindblomste för att testa hur man kan använda det som smaksättning till olika saker, men hade bara diffusa tankar kring detta – det är minst tjugo år sedan jag drack lindblomste. När Agnes (min skypekompis och regelbundna bollplank) glatt började prata om madeleinekakor som en given kombination med lindblomste, missade jag den litterära referensen. Men när jag sökte mer information om lindar insåg jag att det där med madeleinekakor var en grej. Och att det handlade om Marcel Proust’s litterära storverk ”På spaning efter den tid som flytt” (À la recherche du temps perdu). Nästa gång vi pratades vid, visade det sig att Agnes hade plöjt alla de 3000 sidorna! När Marcel Proust’s alter ego doppar sin madeleinekaka i lindblomste och sedan stoppar den i munnen väcks en flod av barndomsminnen till liv – både lätta och svåra.

“På spaning efter den tid som flytt” sammanfattar det som jag försökt göra med alla mina efterforskningar om huset. Och passar fint med vad vi vill med caféets renovering: inte återuppväcka det förflutna, men associera till det! Namnet Café Linden kändes nu ännu mer rätt.

Vi bakade madeleinekakor med mandelmjöl i efter freaky kitchens recept och åt dem tillsammans med lindblomste.

Vi har inte köpt riktiga formar än, men goda blev de

Det väckte inga minnen till liv (såklart – vi har aldrig ätit detta förut: se nedan för en neuropsykologisk förklaring till episoden i Prousts bok), men väl njutning. Jag skulle inte säga att madeleinekakor hänförde mig vid första tuggan, men eftersmaken! Den liksom blommar upp tillsammans med teet och man vill bara ha mer. Det här ska definitivt bli ett koncept på caféet och man får nog ha två (minst) kakor i paketet.

Miniserien “À la recherche du temps perdu” utspelar sig runt sekelskiftet – nära tiden när vårt hus byggdes

Och nu är jag på jakt efter filmatiseringen av ”På spaning av den tid som flytt” från 2011 (Nina Companéez)– lite fusk kanske, men 7 volymer känns övermäktigt just nu. Och jag gillar film!

Om Prousts minne (jag har en kandidat i psykologi med fokus på neuropsykologi): det har visat sig att lukt och smak kan stimulera minnen från lång tid tillbaka, som då kommer fram mer eller mindre intakta. Generellt gäller att minnen förändras varje gång vi tar fram dem, och för att få tag på ett intakt minne behöver det stimuleras utan att gå via associationer. Och det är just det lukten kan göra. Eventuellt kan det ha att göra med att luktsinnet är direkt kopplat till den nyare delen av hjärnan i stället för att, som de andra sinnena, vara tvunget att ta omvägen via de centrala äldre delarna.

January 13, 2023

Vad finns i ett namn?

Så huset är ett torp och skulle detta då bli caféets namn? Långa diskussioner började. Nya Torpet visade sig vara bättre än bara Torp – det finns många torp som sysslar med café och hotell på nätet. Men gav detta verkligen en känsla för huset? Vore kanske Gula Huset bättre? Vi gjorde en liten survey bland vänner och bekanta och Nya Torpet vann med knapp marginal. Någon tyckte båda var dåliga. Och efter att envist försökt gilla Nya Torpet i ett antal veckor så gav vi henne rätt: inget av namnen kändes riktigt bra.

Julhelgen ägnades därför med brainstorming med – den numera lite uttröttade – familjen. Spiskammaren hamnade på listan, men jag tyckte det lät mer som en restaurang än ett fik. Min yngsta dotter tyckte det lät som namnet på en plats i de djupa skogarna dit en familj åker en regnig och blåsig höstdag i början på en film. En skräckfilm! Hade vi ätit lite mycket av julmaten kanske?

En tanke var att inte fokusera på huset utan på platsen. Fastigheten ligger vid en allé som är ett botaniskt minnesmärke och först anlagd i början av 1800-talet. Tyvärr fanns redan Allé på Österlen och det är alltför nära för en namne! Men om det hette Lindallén istället? En annan av mina döttrar föreslog det vackra franska Tilleul (lind), men varken fiket eller platsen har någon direkt fransk koppling. Och hur många vet vad tilleul är? I den här diskussionen dök Linden upp som alternativ.

Lindallén går mellan de gröna pilarna och är utmärkt på kartan med små cirklar. Skånska rekognosceringskartan från 1820.

Stuart konstaterade förtjust att lind heter Linden inte bara på engelska utan på flera andra europeiska språk. Och jag gillade att namnet skulle associeras med träd och kanske därigenom trädgård, som både är en av mina passioner och vad vi vill erbjuda våra besökare.

Dessutom står en av de allra största lindarna i allén just vid vårt hus (allén är ojämn eftersom den består av fröförökad bohuslind) . Ett annat plus var att det borde gå att göra en stilfull logga med lindfrukter. Fast här stötte jag på patrull eftersom Stuart tyckte att ingen väl vet hur en sådan ser ut. Men visst är de fina?!

Framåt hösten sitter fortfarande de gulnande vingarna kvar – de ska ju funka som paraplyer och sprida fröna med vinden. Bild: Maxmann, pixabay.

Det tog ett par dagar att landa i namnet och det avgörande var när vi började fundera på lindblomste och möjligheten att använda lindblommor som smaksättning – mer om detta nästa gång!

Denna process tog sin lilla tid och det är därför bloggen blev publicerad först nu i januari 2023 – vi ville såklart ha rätt domännamn och du är ju här nu, så varmt välkommen till (bloggen) Café Linden!