Jag beställde hem lindblomste för att testa hur man kan använda det som smaksättning till olika saker, men hade bara diffusa tankar kring detta – det är minst tjugo år sedan jag drack lindblomste. När Agnes (min skypekompis och regelbundna bollplank) glatt började prata om madeleinekakor som en given kombination med lindblomste, missade jag den litterära referensen. Men när jag sökte mer information om lindar insåg jag att det där med madeleinekakor var en grej. Och att det handlade om Marcel Proust’s litterära storverk ”På spaning efter den tid som flytt” (À la recherche du temps perdu). Nästa gång vi pratades vid, visade det sig att Agnes hade plöjt alla de 3000 sidorna! När Marcel Proust’s alter ego doppar sin madeleinekaka i lindblomste och sedan stoppar den i munnen väcks en flod av barndomsminnen till liv – både lätta och svåra.
“På spaning efter den tid som flytt” sammanfattar det som jag försökt göra med alla mina efterforskningar om huset. Och passar fint med vad vi vill med caféets renovering: inte återuppväcka det förflutna, men associera till det! Namnet Café Linden kändes nu ännu mer rätt.
Vi bakade madeleinekakor med mandelmjöl i efter freaky kitchens recept och åt dem tillsammans med lindblomste.
Det väckte inga minnen till liv (såklart – vi har aldrig ätit detta förut: se nedan för en neuropsykologisk förklaring till episoden i Prousts bok), men väl njutning. Jag skulle inte säga att madeleinekakor hänförde mig vid första tuggan, men eftersmaken! Den liksom blommar upp tillsammans med teet och man vill bara ha mer. Det här ska definitivt bli ett koncept på caféet och man får nog ha två (minst) kakor i paketet.
Och nu är jag på jakt efter filmatiseringen av ”På spaning av den tid som flytt” från 2011 (Nina Companéez)– lite fusk kanske, men 7 volymer känns övermäktigt just nu. Och jag gillar film!
Om Prousts minne (jag har en kandidat i psykologi med fokus på neuropsykologi): det har visat sig att lukt och smak kan stimulera minnen från lång tid tillbaka, som då kommer fram mer eller mindre intakta. Generellt gäller att minnen förändras varje gång vi tar fram dem, och för att få tag på ett intakt minne behöver det stimuleras utan att gå via associationer. Och det är just det lukten kan göra. Eventuellt kan det ha att göra med att luktsinnet är direkt kopplat till den nyare delen av hjärnan i stället för att, som de andra sinnena, vara tvunget att ta omvägen via de centrala äldre delarna.