Ett återkommande tema för den som reser med mig är jakten på god latte. Jag bedömer dem mellan 1 och 10, där 5 är drickbar. Lägre än 5 innehåller så mycket bengalensol och andra bitterämnen att jag får ont i magen. Människor varierar när det gäller känslighet för olika bitterämnen (läs om den vetenskapliga artikeln här) – vissa saknar receptorn TAS2R43, som finns både i smakcellerna och i magen, och är då mindre känsliga. Det förklarar varför kaffe som ligger under 5 på min skala överhuvudtaget finns: personer utan genen (receptorn) mår vare sig dåligt eller känner den bittra smaken på samma sätt.
En latte som hamnar mellan 6 och 10 går från att vara något jag dricker i desperation för att stilla mitt koffeinbehov (6), till ren njutning (8-9) för att, på 10, landa i lycksalighet. Den kemi som ligger bakom siffrorna handlar både om mängden bitterämnen och några av de andra ca 800 smakämnena (dubbelt så många som vin) som kommer till sin rätt med kunnig hantering.
Vi var i Köpenhamn i helgen för att fira Stuarts födelsedag och eftersom vi var i ett nytt område gjorde jag research på möjliga kaffeställen till söndagens morgon. I närheten av hotellet fanns ett ställe som hette Risteriet Coffee Halmtorvet och det såg rätt bra ut. På bilderna av en latte kan man ofta få en känsla för hur bra de är: skummet ska vara jämntjockt och ge ett distinkt mönster och inte ligga som ett separat lock ovanpå en blandning med blaskig färg. Även kakorna ger en indikation – ser de välgjorda ut är ägarna antagligen kvalitetsintresserade. Här är ett par varningsexempel:
Tyvärr visade sig bilderna på detta ställe ljuga – i alla fall denna söndagsmorgon då vi möttes av mycket trötta ungdomar, vad som såg ut som bake-off croissanter i ugnen och, visade det sig, fullständigt odrickbar latte. Jag tog en klunk och magen knöt ihop sig som inför ett monsterangrepp. Och det smakade både bittert och bränt.
De som känner mig vet att jag får ett stoiskt uttryck i ansiktet när detta händer även om jag försöker låtsas att allt är okej – vilket de inte låter sig luras av. Som tur var hade vi just missat vårt tåg tillbaks och därför en timma extra att drälla runt i stadsdelen.
Vi styrde därför stegen mot ett café lite längre bort, Prolog Coffee Bar, med bra recensioner. Det ligger i de gamla kötthanteringshallarna och ser inte så inbjudande ut, men det visade sig att det var en skimär: detta var porten till latteparadiset!
Baristan såg nöjd ut när jag frågade efter en latte som var 62 grader och inte 65, och sedan fick jag en ljuvlig upplevelse med en latte som var både komplex och len som silke. Från monster till ängel på en halvtimme – inte jag, utan baristorna. Det smittade dock av sig och Stuart uttryckte sin förtjusning över mitt ändrade humör. När jag får dricka en sådan latte blir min värld rosenskimrande lång tid efteråt, alla människor jag möter ser trevliga ut och omgivningarna är intressanta och vackra.
Och det är just den känslan vi hoppas kunna ge våra besökare!