Vita dovhjortar och andra vilda djur

Det är intensiva dagar i Hjälmaröd. Vi träffar folk som kan avlopp, ordna parkeringsplatser och bygga hus. Brand och ventilationskonsulterna har varit på plats och att följa dessa regler är inte så roligt: vi kommer att behöva brandisolera hela innertaket och därför också förstärka bjälklaget. Och så ska vi byta till brandklassade fönster på ett par ställen, byta dörrar och göra nya trappor till den ännu så länge oinredda ovanvåningen. Det börjar kännas som tidsplanen att kunna öppna till hösten är lite naiv. Vi tittar på ett avsnitt “Husdrömmar” varje kväll för att få exempel på katastrofer vi kan relatera till. Och tips på hur man tar sig igenom dem. Mitt favoritcitat är “det är ju bara en renovering” – och det är sant, det är många saker som är viktigare i livet än tidsplaner och ekonomi. Vi får prioritera om, vara flexibla och se vilka fler moment vi kan göra själva.

Vita hjortar fotograferade av Kenneth Olausson

Stuart och jag gav oss ut på en rekognoseringsrunda med bil. När vi körde förbi ett fält såg vi vita djur som gracilt hoppade över en gärdsgård. Stuart undrade om det fanns vilda getter i Sverige, och jag hade ingen aning om vad det kunde vara för djur (inte vilda getter, dock!).

Lite längre fram stötte vi på ett par (människor) som var ute på promenad och de berättade om de vita dovhjortarna som introducerades av Övedskloster på 1700-talet. De är uppenbarligen välkända, men vi hade missat det helt. Som biolog kan jag tycka det är intressant att ett djur som är så dåligt kamouflerat har lyckats överleva, men det kanske har fått hjälp från godset i egenskap av raritet? Vi fick också veta att det finns gott om vildsvin och rådjur i markerna.

Att anlägga en trädgård i ett område med vildsvin, dovhjort och rådjur kan vara en utmaning. Tomten hyser också en välmående population av mullvad.

Efter ett vidsvinsbesök i en trädgård (reportage i GP)

Jag traskade över till våra grannar på andra sidan vägen som odlar snittblommor till försäljning – jag tänkte att de måste ha koll på hur man kan hantera alla vilda djur. Det visade sig att varken vildsvin eller hjortar tar sig över vägen. Grannarna har bott där i 17 år och bara haft besök av hjort någon gång. Däremot brukar de se hjortarna i skogsbrynet och vildsvinen springa rätt över fältet alldeles utanför vårt hus. Vi är helt enkelt på fel sida av vägen!

Vi har ett högt staket kring större delen av tomten som förra ägarna satt upp för hundarnas skull. Jag ville ta bort det för att det inte är så vackert, men nu börjar jag tänka om. Kanske kan man måla stolparna i en lite mer diskret färg? Alternativt såga av stolparna till det lägre el-staket som flera personer har rekommenderat som skydd mot vildsvin. Rådjur och hjort kan väl bara hoppa över ett sådant staket, men jag vet inte om de faktiskt gör det.

Det andra problemet med staketet är att det är i vägen om vi skulle förstora parkeringsplatsen. Parkeringsplatsen är en stor utmaning: vi får inte plats med så många bilar, samtidigt som vi inte vill använda ännu större del av tomten till parkering och förstöra den ursprungliga tomtdragningen med stenmurar. Det finns inte heller så mycket alternativa parkeringsplatser i området. Det är fantastiska omgivningar, men svårt att ta sig en promenad eftersom det inte finns någonstans att ställa bilen.

Vomsänkan ingår i biosfärprojektet Storkriket, som de hoppas få godkänt av UNESCO i år. I förstudien skriver de om tillgänglighet för besökare och det är något som ligger oss varmt om hjärtat, inte bara för det där med parkering. Jag ska träffa personer från projektet om ett par veckor, för att prata om just detta. Om man vill ha en levande landsbygd behöver besökare kunna njuta av omgivningarna – för varför skulle annars folk ta sig dit eller vilja bo här? Nog är det väl så att den nya befolkningen på landsbygden inte i första hand kommer att vara personer som försöker hitta de få jobb som finns där, utan de som vill bo i den vackra miljön och jobba på distans? Ska vi locka ut folk behövs alltså fler parkeringsmöjligheter, fler gång-och cykelvägar, och inte minst, fler fik!

Fika att älska