Varför skulle annars våren tveka?
Jag sitter i Landskrona idag, medan Stuart jobbar vidare med att spackla innertak i Hjälmaröd. Jag vaknade med en envis huvudvärk som är kvar sedan igår och bestämde mig för att sätta hälsan först. Det är svårt för mig i dagsläget att känna mig nöjd med mig själv: även om vi jobbar på, så känns det som inget händer. Det är såklart inte sant, men det är mycket kvar innan vi kan öppna! Jag tror att min dåliga jobb-självkänsla kommer från att det vi har gjort har handlat om att riva eller städa eller förbereda för byggarna. Jag gillar att renovera, men får erkänna att underarbetet alltid känns lite motigt.
Säg att man ska sätta upp en tapet. Första ska man välja tapet, roligt, även om det ibland är lite utmanade att det finns så mycket att välja bland. Sen ska man förbereda väggen, kanske ta ner gammal tapet (varför hamnar jag alltid i hus med så många lager av gammal tapet?) och spackla igen hål eller gipsplattor. Och så slipandet efter det, dammigt och som lämnar vibrationer i händerna och värk i muskler man inte visste fanns. Men sen får man sätta upp tapeten! Jag tycker det är kul både med beräknandet och fokuserandet och framför allt för att det ger resultat. Plötsligt har rummet ett helt nytt utseende!
I vårt projekt har det varit väldigt lite av det sista steget, ännu så länge. Och det är mest byggarna som har gjort den finurliga delen där saker händer. Samtidigt är varje sak vi ska göra ny för oss. Hur gör man när man tar ner tak med spikar in i bärande bjälkar i varje liten bräda? Hur gör man när vasstaket visar sig vara i dåligt skick och man måste ta hand om kubikmeter efter kubikmeter av gammal vass? Eller nocken av halm som inte kan brinna alls? Hur får man en vägg vattensäker som består av kalkbruk och kalkputs – när inget bruk fäster på kalk utom kalkputs? Och kalkputsen bara kan läggas på i 3 mm tjocka lager?
Den administrativa sidan är också full av frågetecken. Nu har vi visserligen byggloven på plats, men det tog lång tid och var en snårig väg. Och exakt hur man ska följa alla regler i bygget är inte heller helt självklart, även om vi har haft konsulter på plats.
Jag har alltid lite dåligt samvete när vi ger oss av hem ett par timmar innan byggarna, men jag orkar inte jobba fysiskt mer än en fem-sex timmar. Sen är jag trött. När vi kommer hem är det dessutom ofta administrativa saker som måste göras. Detta är orsaken till att jag inte bloggat på evigheter: det finns inte riktigt tid och ork.
Sammantaget kan man säga att sedan februari förra året har vi haft kontinuerliga utmaningar där vi samtidigt inte har kunnat känna oss riktigt nöjda med det vi åstadkommit, eftersom det ständigt trillar in nya saker – och för att det inte riktigt syns när vi väl genomfört ett uppdrag.
Den ekonomiska sidan är en ytterligare utmaning, inte minst eftersom nya kostsamma problem dykt upp genom hela renoveringen. Och möjligheten för oss att börja tjänar pengar genom att öppna caféet ligger i en oviss framtid.
Den kontinuerlig stressen tär på förhållandet mellan oss: vi är mer lättirriterade och har svårare att muntra upp varandra. Eftersom båda jobbar med samma sak blir det svårt att inte prata om projektet även på fritiden. När jag vill fokusera på det jag tycker är roligt, som tapeter och färg på väggarna, vill Stuart fokusera på sitt, framför allt på maskinparken till produktionsköket. Båda blir lite trötta när den andra pratar på om sin favoritdel.
Som tur är, är vi båda djupt engagerade i att jobba med vårt förhållande, och vi pratar om situationen så gott som dagligen. Och vi känner båda att när det lättar – och visst måste det lätta så småningom? – så kommer vi vara starkare tillsammans än innan projektets början.
Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Så får Karin Boye både börja och avsluta det här inlägget.
